onsdag, januari 26, 2011

Ett veckoslut i Istanbul

Förra veckan gjorde jag ett fyra dagars besök i Istanbul med Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting. Istanbul är en härlig stad och är enligt wikipedia världens 16:e största stad. Något som förvånar mig varje gång jag är där är hur kuperad staden är med sina höga kullar och branta backar. Ett annat karaktärsdrag är Bosporen som skär rakt igenom staden och delar den i en europeisk och en asiatisk sida.

Istanbul by night med vy över Blå moskén och Haga Sofia

Det är en väldigt vänlig stad och man känner sig trygg. Den främsta orsaken till varför jag tror att Istanbul ännu inte kvalar in bland populära urbana resmål som New York och Barcelona är att man saknar den sortens kulturliv som västeuropéer längtar till. Visst, det finns ett bra nattliv och många historiska sevärdheter i Istanbul men inte tillräckligt mycket av till exempel teater och musik som attraherar västeuropéer. Bra idrott finns det också, bland annat fotboll i form av Istanbuls tre storlag Fenerbace, Galatasaray och Besiktas men de har inte nog många utländska stora spelare för att bli stora i väst. Kennet Andersson är dock fortfarande populär bland Fenerbaces fans sedan han spelade avslutade sin karriär där 2000 - 2002.

Demonstration

Jag hoppas verkligen att Turkiet en dag ska bli medlem i EU, men det kräver att man först anpassar sig till EU:s krav. Här har utvecklingen tyvärr stannat av efter en positiv period mellan ca 2002 – 2005. AKP (kan kallas ett ”muslimdemokratiskt” parti), det regerande partiet sedan 2002, har jobbat både för att göra reformer i riktning mot ett EU-medlemskap vilket har inneburit en del reformer som i viss mån har gjort situationen bättre för kurder och andra minoriteter i landet. Kritiker mot AKP menar dock att man i smyg försöker låta religionen få mer inflytande i samhället.

Inuti Haga Sofia

Det näst största partiet heter CHP och säger sig vara socialdemokratiskt. Så har det inte varit om man sett till hur CHP har agerat politiskt de senaste åren under den förra partiledaren Deniz Baykal, som bland annat har sett till att CHP har motarbetat alla förslag som skulle ge kurderna och andra minoriteter större frihet. I somras valde dock CHP en ny partiledare, Kemal Kilicdaroglu. Under hans ledarskap går det att ana en viss positiv förändring i CHP:s politik. Tiden får visa om den är bestående.

Nu i sommar är det nationellt val i landet, som det ser ut nu kommer styrande AKP att bli största parti följt av CHP och fascistiska MHP. AKP ligger just nu över 40 % i mätningarna, CHP runt 25 % och MHP balanserar på 10 %-spärren till parlamentet (spärren är satt så för att hålla kurdiska partier utanför parlamentet). Sedan finns även kurdiska BDP, men det når inte upp över 10 % utan får lita på att partiets så kallade "oberoende" kandidater väljs in via personvalet. Blir intressant att se hur det går.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Istanbul. Gör dock det besöket längre fram på våren då vädret är lite varmare, även om det var helt ok nu när det låg och pendlade runt + 10 grader.

Andra bloggar om , , , , och annat intressant.

söndag, januari 09, 2011

Tal om Irans och Kurdistans framtid på jubileum i Solnahallen

Igår var jag Socialdemokraternas representant på ett kurdiskt jubileum i Solnahallen. Varje år i januari arrangerar nämligen det socialdemokratiska partiet KDP-I en kväll där man minns den så kallade Kurdistan-republiken (mer om den här). När jag talade på samma jubileum ifjol så filmade KDP-I mitt tal och la ut det på youtube, hittas här (obs, ljudet är ganska högt så sänk på din dator innan du klickar på play).

Idris Ahmedi, svensk-kurdisk forskare vid Stockholms universitet med fokus på amerikansk utrikespolitik politik gentemot Iran och Irak, jag och Shoresh Rahem, PUK (socialdemokratiskt parti med bas i irakiska Kurdistan/Irak)

I mitt tal lyfte jag fram att förtrycket i Iran under det senaste året har ökat, fastän vi var många som hoppades på motsatsen. Fler kurder och andra politiskt aktiva har under det senaste året avrättats och fängslats på rent politiska grunder. Och västvärldens försök att påverka Irans ledning framförallt med sanktioner har misslyckats. Väst har framförallt fokus riktat på att hindra Iran för att utveckla kärnvapen, men väst måste lägga ännu mer fokus på att arbeta för demokrati och frihet i Iran.

Det som är allra viktigast för Irans och iranska Kurdistans framtid är nu att skapa en stark och enad opposition. Den gröna rörelsen var ett bra försök, men den var inte tillräckligt enande bland de politiska partierna och rörelsens mål var inte heller förankrade eller nog tydliga. Den iranska regimen vet att en enad opposition är farlig för dem och har därför som strategi att försvaga och splittra oppositionen. Jag lyfte fram följande tre punkter som förslag på var oppositionens arbete ska ligga:

1.) Dialog är avgörande för att kunna samla oppositionen bakom gemensamma och långsiktiga mål. Det krävs därför en öppen dialog mellan de politiska partierna och andra grupperingar i Iran och Kurdistan så att man för en förståelse för de eventuellt olika synsätten man har på situationen i landet.

2.) I denna dialog måste man definiera gemensamma mål och strategiskt arbeta för att nå dem. Det viktigaste måste såklart vara att uppnå fred, demokrati och mänskliga rättigheter så att alla som bor i Iran har samma grundläggande rättigheter och friheter. Det är viktigt att KDP-I och andra kurdiska partier och grupperingar är aktiva i denna dialog.

3.) Västvärlden måste övertalas att förstå att för att skapa ett demokratiskt, stabilt och icke-aggressivt Iran så måste just oppositionen stärkas. För jag har väldigt svårt att se att Irans och Kurdistans befolkning skulle vilja utveckla kärnvapen om de fick styra över sig själva i fria val (till skillnad från det senaste valet med omfattande valfusk och förtryck) utan inblandning från ayatollorna.

Dessa tre punkter tror jag som sagt är avgörande för Irans och Kurdistans framtid. Därför måste oppositionen nu samlas och ena sig samt få Sverige och de andra länderna i väst att förstå att det är opposotionen som är nyckeln till Irans och Kurdistans framtid. Det här kräver ett omfattande arbete, men förtryckare har fallit förut och Irans regim ska inte vara ett undantag. En dag ska även de som bor i Iran och Kurdistan vara fria!

Andra bloggar om , , , , , och annat intressant