måndag, januari 28, 2008

Tal på KDP-Irans 62-årsjubileum av Mahabad-republiken

I lördags var jag socialdemokraternas representant på vårt systerparti KDP-Irans 62-årsjubileum av Mahabad-republiken. Jubileet hölls i Solnahallen som var fullsatt och det var en härlig stämning. Här följer mitt tal:

***********

Kära vänner,

Jag vill börja med att säga tack så mycket till KDP-Iran för inbjudan till detta firande av Mahabad-republikens 62-årsdag. Jag har varit i de kurdiska delarna av Turkiet, jag har varit i irakiska Kurdistan och jag hoppas att jag en dag få möjlighet att besöka iranska Kurdistan. Kurder är otroligt gästvänliga och jag är övertygad om att jag kommer att känna mig som hemma den dag jag åker till iranska Kurdistan.

Trots att det nu är 62 år sedan Mahabad-republiken utropades och redan efter elva månader slogs ned tjänar den än idag som inspiration för kurders kamp för demokrati, frihet och rättvisa. I dagens Iran behövs verkligen inspiration, för situationen är fruktansvärd. Det är visserligen tillåtet att prata kurdiska, men man får inte engagera sig politiskt. Om man trots allt försöker engagera sig politiskt kan man råka väldigt illa ut och många tvingas därför att fly till andra länder. Men inte nog med det – dessutom gäller sharialagar i landet. Det innebär bland annat att kvinnor förtrycks och till och med stenas till döds.

Att prata och skriva fritt i Iran är både svårt och farligt, eftersom yttrandefriheten inte är i närheten av att vara lika bra som den är här i Sverige. Ett bevis på det är att kurdiska journalister i Iran ofta fångas och döms till döden. Senast i raden är den regimkritiske journalisten Hassan Adnanpour och hans kollega Abdolvahed Botimar. Högsta domstolen har dömt dem till döden och avrättningen kan verkställas inom kort. De har under lång tid torterats i fängelset Sanadadj och de har hungerstrejkat i protest mot hur de har behandlats. Att Iran påstår sig vara ett demokratiskt land verkar mest som ett dåligt skämt när man ser på dödsdomen mot Adnanpour och Botimar.

Genom sitt medlemskap i socialistinternationalen är KDP-Iran de svenska socialdemokraternas systerparti. Det gläder mig att KDP-Iran är medlem i den socialdemokratiska familjen, eftersom man där är en del av den internationella socialdemokratins utveckling och har goda möjligheter att påverka den. Det är dock väldigt tragiskt att KDP-Iran har förlorat två ledare just i samband med socialistinternationalens möten. Vår broder doktor Ghassemlou mördades 1989 i Wien och vår broder doktor Sharafkandi mördades 1992 i Berlin. Båda gångerna var det agenter utsända från Iran som låg bakom morden. Alldeles nyss släpptes doktor Sharafkandis mördare efter att ha suttit 15 år i ett tyskt fängelse. När han kom till Iran mottogs han som en hjälte, vilket visar att förtrycket av kurder i Iran är precis lika stort idag som det var när doktor Sharafkandi mördades 1992.

Låt oss vända blicken väster om iranska Kurdistan mot irakiska Kurdistan där situationen är mycket bättre. Delstaten Kurdistan har ett stort stöd i den irakiska konstitutionen som röstades fram av 80 % av den irakiska befolkningen. I Kurdistan i det federala Irak har kurderna mer frihet än på länge och har till och med ett eget parlament. Säkerheten är god och man får prata kurdiska, man får engagera sig politiskt och man får skriva fritt utan att bli arresterad eller förtryckt. När jag var där upplevde jag en väldigt stark framtidstro och överallt i städerna byggdes nya bostäder och nya arbetsplatser. Jag träffade många kurder som hade bott i Sverige, men som hade flyttat tillbaka till Kurdistan när situationen blivit så bra.

Är en liknande federal utveckling möjlig i Iran så att kurderna kan få större frihet? Ja, det tror jag definitivt är möjligt. Men det kommer aldrig att kunna ske under landets nuvarande styre med Ahmadinejad och Ayatollorna i spetsen. De reformer som sker i Iran idag är nämligen inte demokratiska – de är religiösa och det är fruktansvärt fel. Det som behövs i Iran är mer frihet och en hållbar demokratisk process utan inblandning från Ayatollorna. Det kommer att krävas mycket hårt arbete innan våra kurdiska systrar och bröder i Iran får sin frihet – men jag är övertygad om att den dagen ska komma. Till dess måste vi alla ha ett stort tålamod och en mycket stark vilja. KDP-Iran har en tung börda som vilar på sina axlar, men ni kan räkna med socialdemokraternas stöd för er kamp är även vår kamp!

Tack.

torsdag, januari 24, 2008

Kurdgalan 2008

Har precis kommit hem från årets kurdgala som anordnades av KRG (Kurdistan regional government, alltså den "lokala" kurdiska regeringen i irakiska Kurdistan). Precis som ifjol var det en helskön tillställning! Väldigt vacker musik och en Özz Nujen som återigen var konferencier och levererade sylvassa skämt med glimten i ögat. Moderatministern Sven-Otto Littorin var där och han fick ta emot en del hårda - och roliga - skämt från Nujen, som att han bara vill sätta kurderna i slavläger o.s.v.

Mona Sahlin på Kurdgalan (fotograf: Gurgin)


Årets kurd blev en organisation vid namn Komak, som arbetar för barns rättigheter i de kurdiska områdena i Mellanöstern. Det tycker jag var en värdig vinnare. Årets kurdvän blev musikern Lars Demian. Hederspriset gick till vänsterpartisten Ulla Hoffman som länge kämpat för kurders rättigheter och hon har en gång vid Riksdagens öppnande burit kurdisk folkdräkt - något som hon hade hamnat i trubbel för om hon gjort i det turkiska parlamentet och varit kurd (vilket hände med Leyla Zana som hamnade i fängelset, hon fick senare Europaparlamentets Sacharovpris).

Väldigt glad blev jag över att socialdemokraternas internationella sekreterare Ann Linde hade med sig Mona Sahlin till galan. Det är bra att Sahlin var där och visade att socialdemokraterna tar kurdfrågan på allvar. Över huvud taget tycker jag att de svenska partierna borde ge frågan större vikt. Nujen skämtade även med Sahlin när han frågade henne om hon hade en trevlig kväll. Självklart sa hon att det var en väldigt trevlig kväll. Nujens kommentar: "Det säger du bara för att vi ska rösta på dig i nästa val!". Skön kille ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

tisdag, januari 22, 2008

Finskt sosse-besök

Tog idag emot ett besök från de finska socialdemokraterna. Besöket bestod av min kompis Esa Suominen som leder en arbetsgrupp som ska förbereda partiet inför det kommande kommunvalet i Finland (i Finland är kommun- och riksdagsval på skilda datum), finska studentförbundets ordförande samt informationsansvarig för det finska s-kvinnoförbundet.

De finska sossarna följde det svenska riksdagsvalet 2006 för att lära sig av oss svenska sossar inför sitt eget riksdagsval 2007. Trots att vi i Sverige gjorde en dålig kampanj gjorde de finska sossarna som oss och gissa vad som hände? De backade till 21 % av rösterna och blev för första gången sedan 1962 bara tredje största parti... Vi svenska sossar får se till att skärpa oss nästa val så att inte de finska sossarna får stryk igen ;-)

Svensk och finsk politik påminner för övrigt om varandra. Till exempel håller den finska borgerliga regeringen på att, precis som den svenska, börja sälja ut stora statliga företag. Och precis som i Sverige sköts det i Finland riktigt klantigt...kanske har de finska borgarna "inspirerats" av Mats Odell (kd) som mildt sagt inte riktigt har lyckats speciellt bra. Eller som Esa sa på vårt möte: "The conservatives are handing the selling out of the companies so bad that our party has ordered 'fire at will'!"

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag, januari 20, 2008

Världens viktigaste val

Häromdagen skrev jag i NSD om det amerikanska valet:

"Världens viktigaste val"

It´s showtime! Det amerikanska primärvalet där demokrater och republikaner ska utse sina presidentkandidater pågår för fullt. Den 5 februari avgörs primärvalet i den så kallade ”supertisdagen” då partimedlemmarna i 22 delstater röstar. Segrarna gör sedan upp om presidentposten den 4 november i världens största politiska happening.

Oavsett om vi vill det eller ej påverkar presidentvalet oss väldigt mycket. Det är utan tvekan världens viktigaste val. I frågor som till exempel rör miljön, internationell säkerhet, FN, aborter, HIV/AIDS och inte minst ekonomin är vi direkt beroende av presidentens omdöme.

Mellan kandidaterna inom respektive parti är de politiska skillnaderna små. Primärvalet handlar snarare om vem som lyckas framstå som bäst lämpad att leda landet. Bland demokraterna står det med all sannolikhet mellan Barack Obama eller Hillary Clinton. Min favorit är Obama. Precis som många amerikaner tycker jag det räcker med Bush-dynastin. En Clinton-dynasti skulle bli en dynasti för mycket. Medan Clinton, som redan har bott åtta år i Vita huset, skulle vara en ny sida i en bok är Obama är en helt oskriven bok.

På den republikanska sidan är det mer öppet. Kandidaterna är i en svensks ögon en udda skara: en metodist (Mike Huckabee), en mormon (Mitt Romney), en 72-årig krigsveteran (John McCain) samt ett ”liberalt” alternativ (Rudy Giuliani). Den sistnämnde har just på grund av sin ”liberalism” små chanser att vinna republikanernas förtroende.

Något naivt framstår det i svensk media som att det redan är avgjort att den av Obama eller Clinton som får demokraternas förtroende blir president. Så är definitivt inte fallet. En majoritet av amerikanerna säger sig öppna att rösta på en svart eller en kvinna. Det kan dock bli annorlunda när de väl står med röstsedlarna i handen och den gamla trygga vita mannen som dessutom är krigsveteran (jag tror McCain vinner på den republikanska sidan) ställs mot en svart eller en kvinna. Då riskerar tyvärr den amerikanska konservatismen att möjliggöra att den gamla vita mannen vinner.

Oavsett valutgången blir vi åtminstone äntligen av med George W Bush. Låt oss bara hoppas att den person som den 20 januari 2009 svär presidenteden heter Obama eller Clinton. Allra bäst för både USA och världen vore om Obama, politikens svar på Tiger Woods, blir den som får flytta in i Vita huset.

Claes Nordmark, Stockholm, kommer ursprungligen från Boden, men jobbar idag som politisk sekreterare i Stockholms läns landsting


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kanada: Kallt, härligt & hockeytokigt

Jag var förra veckan på studieresa i Kanada med jobbet. Syftet var att lära oss mer om deras framgångar på det biomedicinska området och resan gav oss en hel del.

Hösten 1996 bodde jag i Vancouver, som skiljer sig en del från de städer vi nu besökte. Bilderna nedan föreställer en av de finare gatorna i Montreal, TV-tornet i Toronto, regler vid skridskobana samt borgmästaren Hazel McCallion i staden Mississauga.

Medan Montreal var platt, snöigt, lite småskitigt och franskt så var Toronto stort, fullt av höga och fräscha skyskrapor, rent och engelskt. Båda städerna var väldigt vänliga, men trots att båda städerna kulturellt hade mycket kanadensiskt gemensamt så var det samtidigt just två olika kulturer - en fransk och en engelsk. Kanadensare påminner väldigt mycket om oss svenskar bortsett från att de inte alls är miljömedvetna. En kanadensare berättade för mig att landet släpper ut mer skit som bidrar till klimatförändringarna än vad amerikanerna gör.

I en förkrossande majoritet av världens länder är fotboll oftast ett mycket uppskattat samtalsämne. I Kanada är det hockey som gäller. Hockey, hockey och ännu mera hockey. Våra svenska stjärnor är otroligt uppskattade och i Toronto är lagkapten Mats Sundin en halvgud.

I staden Missisauga hade de en borgmästare vid namn Hazel McCallion. Hon är åttiosex år(!) och har styrt staden i över fyrtio år. Hon såg lika gammal ut som hon var, men när hon pratade märktes det av att hon var solklar i huvudet. Vilken krutgumma! Hon var både trevlig och väldigt vettig.

Kanada är ett schysst land och dit åker jag gärna igen, men det visste jag redan eftersom jag som sagt har bott i Vancouver ;-)


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,