måndag, mars 27, 2006

Newroz

I lördags var jag inbjuden av Svensk-Kurdiska föreningen i Uppsala att fira newroz (nyår) tillsammans med dem. Det var en härlig kväll med mycket kurdisk dans och roliga samtal. Jag höll följande tal under början av kvällen:

**********************************************************************************

Slaw bradarani aziz!
(Hej mina kära vänner!)

Jag vill först säga att det är en ära att få fira Newroz med er och det här är faktiskt det tredje året i rad som jag firar Newroz. Min dröm är att en dag få fira Newroz nere i en region där det inte råder förtryck mot kurder i någon av de fyra delarna.

Förra veckan höll jag tal till minne av 18-årsdagen av attacken mot Halabja. Att tala om Halabja var att tala om en del av kurdernas historia och ett av alla de allra mest fruktansvärda övergrepp som har skett mot det kurdiska folket. Att idag få tala på Newroz är en möjlighet att få tala om framtiden för det kurdiska folket. Och jag tror att framtiden för det kurdiska folket i det långa loppet trots allt är ljus.

I länderna i regionen ser dock förutsättningarna ut på lite olika sätt. När jag i somras besökte Norra Irak – eller Södra Kurdistan - fick jag träffa en person som jag tror att de allra flesta av er känner till, nämligen Mela Baxtiar. Han berättade för mig om den gången Anna Lindh besökte dem. Hon sa då åt dem att vara rädda om den ö av demokrati som de hade i en annars icke-demokratisk region fylld av förtryck. Jag kan berätta att om Anna Lindh ännu hade varit i livet så hade hon varit stolt över den utveckling som har skett. Den ö av demokrati som Anna pratade om har nu vuxit och är inte längre en liten ö – utan en grönskande oas i en annars torr öken av förtryck. Denna grönskande oas av demokrati tror jag är en början till en helt demokratisk region, även om det är långt kvar till dess.

I mina ögon så är det kurderna och de andra minoriteterna i regionen som går i täten för denna demokrativåg, eftersom det är kurderna och de andra minoriteterna som har den starkaste önskan att få leva i demokratiska samhällen. Som minoritet vet man att det är oerhört viktigt att respektera andra kulturer och sådant är bara möjligt i en demokrati.

Jag besökte Sydöstra Turkiet – eller Norra Kurdistan – för två år sedan och där går utvecklingen tyvärr inte lika snabbt. Det finns lagar som gör det nästan omöjligt att ge uttryck för andra kulturer än den turkiska. Till exempel finns lag nummer 301. Enligt den så är det förbjudet att förolämpa den turkiska identiteten, republiken, nationalförsamlingen eller armén. Till följd av denna lag hotades lärarfacket Egitim Sen av nedstängning, eftersom facket ville att alla barn ska ha rätt till undervisning på sitt modersmål, det vill säga även på kurdiska. Först när facket ändrade sig och inte längre stod för att alla barn ska ha rätt till undervisning på sitt modersmål togs nedstängningshotet mot facket bort.

Utvecklingen är trots allt ändå positiv i Turkiet. Nyligen sa premiärminister Erdogan att det finns ett ”kurdiskt problem” och den irakiske planeringsministern Dr. Bahram Saleh höll ett tal i Diyarbakir på kurdiska, vilket skulle ha varit omöjligt för bara några år sedan. Allt detta är möjligt tack vare att Turkiet vill bli medlem i EU. Utvecklingen skulle dock kunna gå ännu snabbare, om den politiska viljan från Turkiets regering var starkare, för då hade inte en lag som nummer 301 inte längre existerat.

I Syrien styr en diktatorisk Bath-regim landet. Hundratusentals kurder har fortfarande inte några id-handlingar eller pass. Man kan alltså säga att de i praktiken inte ens existerar. De får varken köpa hus, mark eller resa ut ur landet. Efter de stora kravallerna som var för två år sedan i samband med en fotbollsmatch där ett kurdiskt lag vann sitter fortfarande flera kurdiska politiker i fängelse och hundratals studenter är fortfarande avstängda från skolan. Något som är positivt är att kurderna nu trots allt har börjat få id-handlingar till följd av påtryckningar från omvärlden och den positiva utvecklingen i Irak.

I Iran förtrycker regimen kurderna i islams namn. Kurder kallas för ”satans barn” och olika militanta grupper skickas mot kurderna för att döda dem. Så här långt har de senaste månaderna omkring 2 000 människor gripits och över 500 skadats. Den 15:e februari i år dödade säkerhetsstyrkor minst 10 demonstranter i den kurdiska staden Maku. Det finns tyvärr inte mycket positivt att säga om kurdernas situation i Iran.

Som jag sa tror jag ändå i det långa loppet på en ljus framtid för det kurdiska folket. Jag vet att det kurdiska folket en dag kommer att vara fritt, eftersom längan efter frihet är större och starkare än vad någon diktatur någonsin kan hålla tillbaka. Till den dagen mina vänner, till den dagen då alla kurder lever i frihet, till dess måste vi alla ha tålamod och kämpa med de demokratiska medel som står oss till buds. Det är vår medmänskliga skyldighet.

Jag önskar er alla ett gott nytt år – och tycker att vi speciellt skickar en tanke om frihet till de kurdiska bröder och systrar som lever i länder med förtryck.

Newroztan piroz bet!
(Gratulerar Newroz!)

Spass.
(Tack.)

torsdag, mars 16, 2006

Glöm aldrig Halabja

Idag är det den 16/3 2006. Det innebär att det är exakt 18 år sedan Saddam Husseins trupper avfyrade sina giftbomber mot den kurdiska staden Halabja och 5 000 människor fick sätta livet till.

Jag var idag inbjuden av de kurdiska föreningarna i Uppsala att hålla ett tal till minne av Halabja, vilket jag med stolthet gjorde. Nedan kan ni läsa mitt tal samt se bilder från Stora Torget där minneshögtiden hölls.


********************************************************************************

Jag vill inleda med att berätta att det är väldigt hedrande för mig att ha blivit hitbjuden denna dag för att tala till minne av det fruktansvärda övergrepp som utspelades i Halabja. Det är svårt att sätta ord på en sådan avskyvärd och tragisk händelse i människans historia, men det känns ändå nödvändigt att försöka – för det som hände i Halabja får vi aldrig någonsin glömma och det får heller aldrig någonsin hända igen.

I somras besökte jag Halabja. För den som inte har varit där kan jag berätta att det är en väldigt vacker del av Kurdistan. Där staden ligger mjukt inbäddad bland bergen är det grönare än på många andra ställen och att komma dit känns lite som att anlända till en oas. Just här valde Saddam Hussein att låta sin armé utföra sitt vidriga dåd mot det kurdiska folket. För det var just mot det kurdiska folket som dådet var riktat.

I åratal har kurderna i regionen blivit förtryckta. I Norra Kurdistan har man blivit nekad att använda sitt språk, män och kvinnor har blivit förföljda och torterade av turkisk polis och mördade av den turkiska armén. I Södra Kurdistan har Saddams armé inte visat någon nåd. Kurderna har fått stå ut med etnisk rensning, kemiska stridsmedel och år av brutala övergrepp.

Halabja var därför ingen slump. Det var en välplanerad attack som var en del av en strategi – direkt riktad mot kurderna. Kurdernas strävan efter frihet skulle knäckas till varje pris. Och det rejält. Resultatet blev 5 000 döda kurder – hela familjer utplånade.

Jag fick träffa flera personer som trots allt överlevt attacken. En av dem, Nariman Ali Mohammad, berättade för mig vad som hände. 1988 var han nio år gammal. Nariman kunde plötsligt känna en konstig doft. När han och familjen såg att djuren betedde sig konstigt sprang de genast till ett skyddsrum och överlevde därför. Det gjorde inte två av hans yngre bröder – de hann aldrig till skyddsrummet utan dog på gården utanför.

Innan jag åkte till Halabja blev jag varnad för att äta grönsaker och annat som var producerat i staden, eftersom det – efter 18 långa år – fortfarande finns gift kvar i marken. Detta märkte jag inte minst på alla handikappade barn i staden som fötts efter attacken.

I Halabjas minnescenter fanns det många bilder från dagarna efter attacken. Bilder som visar människor som vrider sig i plågor, är förbrända och saknar ögon. Bilder på hela familjer som ligger döda vid lastbilar de försökt fly i och föräldrar som dött medan de i sina famnar försökt skydda sina barn. I minnescentret spelas det också upp ljud från attacken när bomberna träffar staden, vilket ger den obehagliga känslan att man själv är på plats när bomberna landar med sin dödliga last.

Men attacken mot Halabja lyckades inte knäcka det kurdiska folket. I Södra Kurdistan går utvecklingen nu snabbt framåt. När jag var där i somras såg jag den starka kurdiska längtan efter en välfungerande, öppen demokrati och goda förbindelser med väst. Jag såg glädjen hos människorna att äntligen själva få bestämma över sitt eget öde utan någon som förtrycker dem.

Men det, mina vänner, är i Södra Kurdistan. I Norra Kurdistan – i Turkiet – går utvecklingen fortfarande långsamt. Visst, kurderna får allt mer frihet i och med att Turkiet vill ha sitt EU-medlemskap, men förändringarna sker tyvärr oftare bara på pappret än i verkligheten. Ett stort hinder ligger i landets konstitution som grundades i militärkuppen den 12 september 1980. Landets lagar baseras alltså på en armé vars syfte har varit att trycka ner alla som hävdat att de varit annat än turkar, alla som har velat prata andra språk än turkiska och alla som har velat ha andra namn än turkiska. Kan en sådan konstitution bestå och kurderna fortfarande få sina rättigheter? Trots allt vill jag tro att det är möjligt – i alla fall så länge som Turkiet har möjlighet att bli medlem i EU. Vi som bor i EU har här en skyldighet att se till att Turkiet inte får bli medlem förrän alla EU:s krav har uppfyllts – inte minst de om att minoriteterna i landet måste få sina rättigheter garanterade.

Men låt oss återgå till Halabja, denna vackra stad i de kurdiska bergen. Halabja visar oss att nationell suveränitet aldrig får gå före demokrati och mänskliga rättigheter. Det är vår medborgerliga och demokratiska plikt att hjälpa till att etablera just demokrati och mänskliga rättigheter för våra bröder och systrar i Kurdistan, allt annat är ett humanitärt misslyckande.

Glöm aldrig Halabja.

Tack.



Foto: Alejandro Firpo