lördag, december 30, 2006

(S)amhällskritiken som försvann

Här på bloggen har jag tidigare skrivit om att vi socialdemokrater i valet inte delade väljarnas oro inför framtiden. I senaste numret av S-studenters tidning "Libertas" (artikeln finns tyvärr inte på nätet, inte än i alla fall, men några gamla artiklar ligger ute) har jag skrivit följande artikel om just att vår samhällskritik försvann.

*******************************

I valet 2002 var det socialdemokratiska valbudskapet ”Stolta men inte nöjda” medan det i valet 2006 löd ”Alla ska med”. Känslan av partiets budskap 2006 blev dock mer åt hållet ”Stolta och nöjda”. De socialdemokratiska valaffischerna förmedlade budskapet att det gick bra för Sverige, något som visserligen stämde och som fortfarande stämmer, men samhällskritiken uteblev.

Vår politiska berättelse beskrev inte den verklighet som väljarna upplevde och vi delade inte deras oro inför framtiden. För alliansen var det en enklare uppgift, eftersom de efter tolv år i opposition inte hade någon som helst anledning att försvara den förda politiken. De lyckades bra och känslan de förmedlade var fräsch – men framförallt levererade de förtroende. Väljarna såg i Reinfeldt en ärlig och pigg statsministerkandidat som kunde lösa Sveriges problem.

I mitten av oktober hade jag en diskussion med en förälder med två barn i högstadieåldern. När de inför valet fick i uppgift att ta reda på vad de olika partierna stod för kunde de relativt enkelt komma fram till vad alla partier ville med undantag för Socialdemokraterna. Barnen upplevde att det var svårt att få grepp om vad vi egentligen ville och tyckte att budskapet var spretigt. De har där en poäng. Vår politik var inte alls dålig, men vi borde ha fokuserat budskapet kring några få områden och pratat mer om kvaliteten i välfärden istället för procent och taxesänkningar. Även här lyckades alliansen bättre med sin fokus på en fungerande välfärd samt jobbfrågan.

Vår paradgren är av tradition att gå i opposition mot makten trots att vi själva innehar den. Vi lyckades inte i detta val och självdistansen lyste med sin frånvaro. En starkt försvårande omständighet var såklart att vi hade suttit vid makten i tre mandatperioder, när vi försökte oss på självkritik blev det självklara påhoppet varför vi inte hunnit komma tillrätta med problemen efter tolv år. Nu när vi tyvärr har förlorat valet får vi i varje fall möjligheten att formulera en skarpare samhällskritik, vilket blir lättare med en borgerlig regering i Rosenbad.

På extrakongressen i mars väljs vår nya partiordförande. Hon bör verka för att partiet dammsuger landet på vilka problem folk upplever som viktigast att lösa. Det för att möjliggöra att Socialdemokraterna i valet 2010 återigen ska vara det parti som bäst förstår människor i sin vardag och har de vettigaste och rättvisaste lösningarna. I den processen har S-studenter en viktig roll att spela, som den kreativa och konstruktiva sidoorganisation vårt förbund är.

Claes Nordmark,
Laboremus

*******************************

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

fredag, november 17, 2006

0 kr

På tal om konsumtion: Igår nollade jag, d.v.s. jag spenderade inte en enda krona på hela dagen.

Hur ofta händer det??

onsdag, november 08, 2006

Jag på AiP-debatt om ett nytt veckomagasin till vänster

I det senaste numret av AiP skriver jag en debattartikel om att Socialdemokraterna och facket bör se över sin tidningssituation. Jag bloggade om det den 2/10 men då med perspektivet att vi bör starta upp en rikstäckande morgontidning. Efter det tänkte jag till och kom fram till den mer realistiska tanken att Socialdemokraterna och facken bör starta ett gemensamt större och högkvalitativt veckomagasin. Läs min debattartikel här.

måndag, november 06, 2006

Klimatförändringar innebär inte ekonomiska fördelar för Sverige

Torsdag förra veckan (2/11) skrev Steven Jörsäter ifrån Täby en insändare i DN om att ett varmare klimat innebär många fördelar för Sverige. Jörsäter argumenterar utifrån att om klimatet i Sverige blev som det i dagens Sydtyskland och Tjeckien så skulle det gynna vår ekonomi. Vi skulle få "minskad husuppvärmning, snabbare växande grödor med mindre frostskador, mer snabbväxande skog, mindre snöröjning, kanske mer vattenkraft, vindkraft, mindre köldplågad befolkning, bättre och behagligare somrar med mindre behov av utlandsresor, fler turister". Jörsäter menar också att det sker en ensidig och vinklad rapportering över klimatförändringarna så att fördelarna med uppvärmningen missas.

På dagens insändarsida i DN finns mitt svar till Jörsäter:

**********************
Om Golfströmmen bromsas blir det kallt, Svar på "Varmare klimat innebär ju många fördelar för Sverige

Steven Jörsäter skriver att klimatförändringar vore positiva för Sveriges ekonomi. Det tyder på en naiv syn på konsekvenserna. Sveriges ekonomi är beroende av omvärldens. Om köpkraften minskar i de länder som får en kraftig försämrad ekonomi till följd av klimatförändringarna, så minskar även Sveriges export kraftigt.
Vidare kan man fundera på hur höjningen av havsnivån kommer att påverka Sveriges ekonomi. Kommer den att gynnas av de flera miljoner människor som blir hemlösa? Ett varmare klimat i världen innebör för övrigt inte att vi i Norden med säkerhet får det varmare. De stora mängder smältvatten som kommer från Grönland vid en temperaturhöjning kan komma att bromsa upp Golfströmmen, vilket skulle leda till betydligt längre och kallare vintrar här uppe i norr.
Det är dags att vakna. Klimatförändringarna är negativa och kommer att kosta enorma summor för hela världen - inklusive Sverige.

Claes Nordmark, Sundbyberg

**********************

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , ,

torsdag, november 02, 2006

Snö

Vad är det för fel på mig? Är det någon del i mitt DNA från pappas sida, där släkten i flera generationer har bott i Boden, som har muterat?

Den första snön i Stockholmsområdet kom igår. Av någon anledning blir jag lugn och harmonisk av minusgrader och snö. En del får den känslan av havet och visst kan jag hålla med om att havet är härligt och rogivande. Havet är dock nästan alltid i rörelse. Ett vindstilla majestätiskt vinterlandskap är därför mer rogivande för mig.

Därmed har jag inte sagt att jag tycker att snön är speciellt praktisk. Men hellre minusgrader och torr snö än att det pendlar runt +/- noll, vilket bara ger äcklig blötsnö och slask.

måndag, oktober 16, 2006

En långhelg i Skottland

Jag åkte tillsammans med min kompis Johan till Skottland i onsdags, kom hem igårkväll. Flyg till Glasgow, sen tåg genom landet till orten Elgin i nordöstra delen av landet där min kompis Thomas arbetar. Vi åkte bil därifrån på fredag västerut till den lilla orten Oban via bland annat Loch Ness. Tillbaka till Elgin på lördag och sen hem till Sverige på söndag.

Observationer och upplevelser (huller om buller):
Skottar älskar hus i sten, gärna gråa sådana. De älskar sitt mer och mer utvecklade oberoende från England. De pratar skottska precis som i filmerna Braveheart och Trainspotting, otroligt härlig dialekt. Maten är halvtråkig, typisk brittisk. Provade haggis, som faktiskt var helt ok (smakade ungefär som välkryddade köttfärsbiffar). De gillar fotboll, sitt landslag och Henrik Larsson - de gillar inte englands landslag. De är stolta över Sean Connery och Ewan McGregor. De har ett stort politikerförakt. De gillar Sverige och svenskar. De gör god öl och fin whisky (stavas just "whisky" i Skottland). De är väldigt sociala och trevliga, tar gärna kontakt och pratar med folk de inte känner. Naturen är grön, lummig och vacker. Det finns många får, kor och fasaner på landsbygden. Loch Ness är en vacker sjö, dock är sjöodjuret inte speciellt synligt. De spelar hockey men inte speciellt bra - vi såg nämligen en match live i den skottska elitserien. Klimatet är vanligtvis regningt, men vi hade toppenväder hela resan. Arbetslösheten är relativt låg.

Ett besök på Skotska Turistbyråns officiella hemsida rekommenderas för den som vill veta mer om landet.

Sammanfattningsvis kan sägas att jag gillar Skottland och kommer definitivt att åka dit igen!

Bilder i tur och ordning (klicka på dem för större version): Staden Oban, golfförbud i grönområde i Elgin, Loch Ness, en vacker okänd sjö, brunch i form av paj med biffkött och strips, ruinerna av den gamla katedralen i Elgin.







fredag, september 08, 2006

Besök av vårt kurdiska systerparti

Idag fick vi besök av vårt kurdiska systerparti i Irak, PUK (The Patriotic Union of Kurdistan), vilket Iraks kurdiske president Jalal Talabani var med och grundade 1975.

På bilden syns från vänster Ari Nour Raza (PUK:s ordförande för Sverige), Shafiq Kheder (internationellt ansvarig), Ann Linde (internationell sekreterare för socialdemokraterna), Jamal Hama Hama Karim (ordförande för den europeiska avdelningen i PUK), och längst till höger jag (ansvarig för det socialdemokratiska kurdiska nätverket).

Vi hade en diskussion om hur samarbetet mellan våra partier ser ut och hur vi bäst kan stötta varandras organisationer. PUK vill ha hjälp med att organisatoriskt och ideologiskt utveckla sitt parti. Vi pratade även om att fördjupa PUK:s engagemang i socialistinternationalen.

Delegationen ska under sitt sverigebesök besöka PUK:s avdelningar i hela landet och prata om vikten att rösta i valet.

Och vet ni vad? Det är alltid lika givande med kurdbesök!

tisdag, september 05, 2006

Debatt om kurdfrågan

Tidigare ikväll har jag debatterat kurdfrågan på en debatt i Uppsala som anordnades av Svensk-kurdiska föreningen. Runt 50 personer satt i publiken och bland de andra deltagarna fanns riksdagsledamot Cecilia Wikström (Fp), någon riksdagskandidat och någon kommunal representant (samtliga sju riksdagspartier var representerade).

Kurdfrågan är såklart ett av mina favoritämnen, eftersom jag varit engagerad i den en tid. Tyvärr var inte alla representanter fullt så kunniga i ämnet, men Wikström har dock bra koll på kurdernas situation, det ska inte förnekas.

På den lite suddiga bilden sitter jag tvåa från vänster. Vi i panelen fick inleda med hur vi ser på kurdfrågan och vad vårt parti har gjort. Kort sammanfattat berättade jag först varför jag själv är engagerad i kurdfrågan, att det började med en uppsats om ett eventuellt Turkiskt medlemskap i EU eller ej samt mina resor till Turkiet och irakiska Kurdistan.

Jag berättade att (s) bland annat framgångsrikt har medlat i inbördeskriget mellan de två kurdiska partierna PUK och KDP under 90-talet, att vi har stött kurdernas kamp för demokrati och frihet på olika sätt samt lite om vad SSU och S-studenter har gjort samt det socialdemokratiska kurdiska nätverket jag tillsammans med Conny Fredriksson har startat upp. Jag berättade också om hur stolt jag var att få vara i Olof Palmes park i staden Suleymaniya (se bild till höger).

En komplicerande faktor för kurdfrågan jag tog upp är att kurderna är uppdelade i fyra länder (Turkiet, Irak, Iran och Syrien) där situationen ser olika ut. Därför ser också lösningarna ut på olika sätt.

Diskussionen spretade stundtals bland paneldeltagarna, vilket var synd för vi var trots allt där för att prata om kurdernas situation.

Ämnena som berördes i debatten planerar jag att skriva om efter valet när jag har mer tid (så här är det nog för alla som är aktiva i politiken just nu, standardsvaret på allt är "det gör jag efter valet/det tar vi efter valet").

Hur som helst: Det var en riktigt intressant kväll och jag är glad att uppslutningen var stor och humöret gott!

Andra bloggar om: , , ,

tisdag, augusti 29, 2006

Besök från irakiska Kurdistan

Igårkväll hade socialdemokraternas kurdnätverk storbesök från irakiska Kurdistan. Det var Tahsin Kadir, vattenresursminister, och Taha Barwari, sport- och ungdomsminister, från den regionala regeringen i irakiska Kurdistan (förkortas KRG) som vi bjudit in till valrörelsen.

Seminariet arrangerades tillsammans med socialdemokraterna i Uppsala och temat för kvällen var demokrati och val i irakiska Kurdistan och Sverige. Seminariet var lyckat och salen välfylld.


Jag var kvällens samtalsledare och inledde med några ord om kurdnätverket. Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Rezene Tesfazion pratade sedan om det svenska valet och vikten av att valdeltagandet bland invandrargrupper höjs så att de på allvar är med och påverkar.

När Tahsin Kadir (på bilden ser ni honom och mig) och Taha Barwari höll sina delar av seminariet handlade diskussionen mestadels om om situationen för kurder i Mellanöstern och Sverige och stödet från Sverige och socialdemokraterna.

Ikväll är ministrarna på besök i Stockholm, på lördag i Malmö och på söndag i Göteborg.

måndag, mars 27, 2006

Newroz

I lördags var jag inbjuden av Svensk-Kurdiska föreningen i Uppsala att fira newroz (nyår) tillsammans med dem. Det var en härlig kväll med mycket kurdisk dans och roliga samtal. Jag höll följande tal under början av kvällen:

**********************************************************************************

Slaw bradarani aziz!
(Hej mina kära vänner!)

Jag vill först säga att det är en ära att få fira Newroz med er och det här är faktiskt det tredje året i rad som jag firar Newroz. Min dröm är att en dag få fira Newroz nere i en region där det inte råder förtryck mot kurder i någon av de fyra delarna.

Förra veckan höll jag tal till minne av 18-årsdagen av attacken mot Halabja. Att tala om Halabja var att tala om en del av kurdernas historia och ett av alla de allra mest fruktansvärda övergrepp som har skett mot det kurdiska folket. Att idag få tala på Newroz är en möjlighet att få tala om framtiden för det kurdiska folket. Och jag tror att framtiden för det kurdiska folket i det långa loppet trots allt är ljus.

I länderna i regionen ser dock förutsättningarna ut på lite olika sätt. När jag i somras besökte Norra Irak – eller Södra Kurdistan - fick jag träffa en person som jag tror att de allra flesta av er känner till, nämligen Mela Baxtiar. Han berättade för mig om den gången Anna Lindh besökte dem. Hon sa då åt dem att vara rädda om den ö av demokrati som de hade i en annars icke-demokratisk region fylld av förtryck. Jag kan berätta att om Anna Lindh ännu hade varit i livet så hade hon varit stolt över den utveckling som har skett. Den ö av demokrati som Anna pratade om har nu vuxit och är inte längre en liten ö – utan en grönskande oas i en annars torr öken av förtryck. Denna grönskande oas av demokrati tror jag är en början till en helt demokratisk region, även om det är långt kvar till dess.

I mina ögon så är det kurderna och de andra minoriteterna i regionen som går i täten för denna demokrativåg, eftersom det är kurderna och de andra minoriteterna som har den starkaste önskan att få leva i demokratiska samhällen. Som minoritet vet man att det är oerhört viktigt att respektera andra kulturer och sådant är bara möjligt i en demokrati.

Jag besökte Sydöstra Turkiet – eller Norra Kurdistan – för två år sedan och där går utvecklingen tyvärr inte lika snabbt. Det finns lagar som gör det nästan omöjligt att ge uttryck för andra kulturer än den turkiska. Till exempel finns lag nummer 301. Enligt den så är det förbjudet att förolämpa den turkiska identiteten, republiken, nationalförsamlingen eller armén. Till följd av denna lag hotades lärarfacket Egitim Sen av nedstängning, eftersom facket ville att alla barn ska ha rätt till undervisning på sitt modersmål, det vill säga även på kurdiska. Först när facket ändrade sig och inte längre stod för att alla barn ska ha rätt till undervisning på sitt modersmål togs nedstängningshotet mot facket bort.

Utvecklingen är trots allt ändå positiv i Turkiet. Nyligen sa premiärminister Erdogan att det finns ett ”kurdiskt problem” och den irakiske planeringsministern Dr. Bahram Saleh höll ett tal i Diyarbakir på kurdiska, vilket skulle ha varit omöjligt för bara några år sedan. Allt detta är möjligt tack vare att Turkiet vill bli medlem i EU. Utvecklingen skulle dock kunna gå ännu snabbare, om den politiska viljan från Turkiets regering var starkare, för då hade inte en lag som nummer 301 inte längre existerat.

I Syrien styr en diktatorisk Bath-regim landet. Hundratusentals kurder har fortfarande inte några id-handlingar eller pass. Man kan alltså säga att de i praktiken inte ens existerar. De får varken köpa hus, mark eller resa ut ur landet. Efter de stora kravallerna som var för två år sedan i samband med en fotbollsmatch där ett kurdiskt lag vann sitter fortfarande flera kurdiska politiker i fängelse och hundratals studenter är fortfarande avstängda från skolan. Något som är positivt är att kurderna nu trots allt har börjat få id-handlingar till följd av påtryckningar från omvärlden och den positiva utvecklingen i Irak.

I Iran förtrycker regimen kurderna i islams namn. Kurder kallas för ”satans barn” och olika militanta grupper skickas mot kurderna för att döda dem. Så här långt har de senaste månaderna omkring 2 000 människor gripits och över 500 skadats. Den 15:e februari i år dödade säkerhetsstyrkor minst 10 demonstranter i den kurdiska staden Maku. Det finns tyvärr inte mycket positivt att säga om kurdernas situation i Iran.

Som jag sa tror jag ändå i det långa loppet på en ljus framtid för det kurdiska folket. Jag vet att det kurdiska folket en dag kommer att vara fritt, eftersom längan efter frihet är större och starkare än vad någon diktatur någonsin kan hålla tillbaka. Till den dagen mina vänner, till den dagen då alla kurder lever i frihet, till dess måste vi alla ha tålamod och kämpa med de demokratiska medel som står oss till buds. Det är vår medmänskliga skyldighet.

Jag önskar er alla ett gott nytt år – och tycker att vi speciellt skickar en tanke om frihet till de kurdiska bröder och systrar som lever i länder med förtryck.

Newroztan piroz bet!
(Gratulerar Newroz!)

Spass.
(Tack.)

torsdag, mars 16, 2006

Glöm aldrig Halabja

Idag är det den 16/3 2006. Det innebär att det är exakt 18 år sedan Saddam Husseins trupper avfyrade sina giftbomber mot den kurdiska staden Halabja och 5 000 människor fick sätta livet till.

Jag var idag inbjuden av de kurdiska föreningarna i Uppsala att hålla ett tal till minne av Halabja, vilket jag med stolthet gjorde. Nedan kan ni läsa mitt tal samt se bilder från Stora Torget där minneshögtiden hölls.


********************************************************************************

Jag vill inleda med att berätta att det är väldigt hedrande för mig att ha blivit hitbjuden denna dag för att tala till minne av det fruktansvärda övergrepp som utspelades i Halabja. Det är svårt att sätta ord på en sådan avskyvärd och tragisk händelse i människans historia, men det känns ändå nödvändigt att försöka – för det som hände i Halabja får vi aldrig någonsin glömma och det får heller aldrig någonsin hända igen.

I somras besökte jag Halabja. För den som inte har varit där kan jag berätta att det är en väldigt vacker del av Kurdistan. Där staden ligger mjukt inbäddad bland bergen är det grönare än på många andra ställen och att komma dit känns lite som att anlända till en oas. Just här valde Saddam Hussein att låta sin armé utföra sitt vidriga dåd mot det kurdiska folket. För det var just mot det kurdiska folket som dådet var riktat.

I åratal har kurderna i regionen blivit förtryckta. I Norra Kurdistan har man blivit nekad att använda sitt språk, män och kvinnor har blivit förföljda och torterade av turkisk polis och mördade av den turkiska armén. I Södra Kurdistan har Saddams armé inte visat någon nåd. Kurderna har fått stå ut med etnisk rensning, kemiska stridsmedel och år av brutala övergrepp.

Halabja var därför ingen slump. Det var en välplanerad attack som var en del av en strategi – direkt riktad mot kurderna. Kurdernas strävan efter frihet skulle knäckas till varje pris. Och det rejält. Resultatet blev 5 000 döda kurder – hela familjer utplånade.

Jag fick träffa flera personer som trots allt överlevt attacken. En av dem, Nariman Ali Mohammad, berättade för mig vad som hände. 1988 var han nio år gammal. Nariman kunde plötsligt känna en konstig doft. När han och familjen såg att djuren betedde sig konstigt sprang de genast till ett skyddsrum och överlevde därför. Det gjorde inte två av hans yngre bröder – de hann aldrig till skyddsrummet utan dog på gården utanför.

Innan jag åkte till Halabja blev jag varnad för att äta grönsaker och annat som var producerat i staden, eftersom det – efter 18 långa år – fortfarande finns gift kvar i marken. Detta märkte jag inte minst på alla handikappade barn i staden som fötts efter attacken.

I Halabjas minnescenter fanns det många bilder från dagarna efter attacken. Bilder som visar människor som vrider sig i plågor, är förbrända och saknar ögon. Bilder på hela familjer som ligger döda vid lastbilar de försökt fly i och föräldrar som dött medan de i sina famnar försökt skydda sina barn. I minnescentret spelas det också upp ljud från attacken när bomberna träffar staden, vilket ger den obehagliga känslan att man själv är på plats när bomberna landar med sin dödliga last.

Men attacken mot Halabja lyckades inte knäcka det kurdiska folket. I Södra Kurdistan går utvecklingen nu snabbt framåt. När jag var där i somras såg jag den starka kurdiska längtan efter en välfungerande, öppen demokrati och goda förbindelser med väst. Jag såg glädjen hos människorna att äntligen själva få bestämma över sitt eget öde utan någon som förtrycker dem.

Men det, mina vänner, är i Södra Kurdistan. I Norra Kurdistan – i Turkiet – går utvecklingen fortfarande långsamt. Visst, kurderna får allt mer frihet i och med att Turkiet vill ha sitt EU-medlemskap, men förändringarna sker tyvärr oftare bara på pappret än i verkligheten. Ett stort hinder ligger i landets konstitution som grundades i militärkuppen den 12 september 1980. Landets lagar baseras alltså på en armé vars syfte har varit att trycka ner alla som hävdat att de varit annat än turkar, alla som har velat prata andra språk än turkiska och alla som har velat ha andra namn än turkiska. Kan en sådan konstitution bestå och kurderna fortfarande få sina rättigheter? Trots allt vill jag tro att det är möjligt – i alla fall så länge som Turkiet har möjlighet att bli medlem i EU. Vi som bor i EU har här en skyldighet att se till att Turkiet inte får bli medlem förrän alla EU:s krav har uppfyllts – inte minst de om att minoriteterna i landet måste få sina rättigheter garanterade.

Men låt oss återgå till Halabja, denna vackra stad i de kurdiska bergen. Halabja visar oss att nationell suveränitet aldrig får gå före demokrati och mänskliga rättigheter. Det är vår medborgerliga och demokratiska plikt att hjälpa till att etablera just demokrati och mänskliga rättigheter för våra bröder och systrar i Kurdistan, allt annat är ett humanitärt misslyckande.

Glöm aldrig Halabja.

Tack.



Foto: Alejandro Firpo

torsdag, februari 09, 2006

Seminarium om Kurdernas situation i Irak och Mellanöstern


Nu på lördag arrangerar (S), (V) och (Mp) i Uppsala en internationell temadag på Linneskolan. Jag är samtalsledare i ett seminarium klockan 14.00 - 15.00 med namnet "Irak - kurdernas möjlighet till frihet från förtryck?". Deltagande är Aycan Semir Bozarslan, ordförande för kurdiska riksförbundet och Conny Fredriksson, ordförande i Socialistinternationalens kommitté om den Kurdiska frågan.

Jag har erfarernhet av resor i både den kurdiska, sydöstra delen av Turkiet och av den norra regionen i Irak som heter Kurdistan. Detta har jag skrivit om bl.a. i höstas i en debattartikel i Expressen.

Seminariet har just Kurdistan i Irak som utgångspunkt, men kommer sedan att beröra situationen för kurderna i hela regionen. Alla som har vägarna förbi Uppsala är varmt välkomna på seminariet!


Fotot längst upp föreställer en sliten jag som intervjuas i Kurdistan/Norra Irak. Fotograf: Shoresh Rahem

Fotot nedan föreställer en kurdisk pesh merga-soldat som vaktar minnesmonumenetet i staden Halabja där Saddam 1988 gasbombade ihjäl över 5 000 kurder. Fotograf: jag

måndag, januari 02, 2006

Vad motsvarar 250 miljarder kronor i skattesänkningar?


Något som högerpakten, med Fredrik Reinfeldt och moderaterna i spetsen, inte gärna pratar om är de skattesänkningar de vill genomföra vid ett eventuellt maktskifte. Orsak: de vet att nedskärningar inte är populära. Och med skattesänkningar runt 250 miljarder kronor så blir stora nedskärningar nödvändiga.

Varifrån kommer siffran 250 miljarder kronor? Upprepade gånger har företrädare för högerpakten nämnt att de inte tycker att Sveriges skattetryck ska vara högre än genomsnittet i EU och OECD. Det innebär alltså en sänkning från dagens skattetryck i Sverige på drygt 50 procent till EU:s genomsnitt på drygt 40 procent. De totala skatteintäkterna i offentlig sektor 2005 var ca 1 300 miljarder kronor (skatteintäkterna för 2005 var 1 329 miljarder enligt budgetpropositionen för 2006) . Därav blir effekten enligt högerpaktens önskan i runda slag 250 miljarder, vilket ungefär motsvarar 19 procent av de totala skatteintäkterna eller var femte skattekrona.

Fredrik Reinfeldt säger i en intervju i tidskriften Svenskar i Världen (nummer 1 2005) att: " -Jag tycker inte att Sverige ska ligga högre än genomsnittet i EU."

I Skattebetalarnas tidning Sunt Förnuft i december 2005 säger Maud Olofsson att: "Skattetrycket i Sverige ska sänkas till ett genomsnitt för Europa inom två mandatperioder."

I Handelskammartidningen nummer nummer 6 2005 säger folkpartiets Karin Pilsäter att: "Vi strävar efter att sänka skattetrycket ner till den nivå som finns i motsvarande OECD-länder."


Vad motsvarar då 250 miljarder kronor i skattesänkningar?
  • Enligt uppgifter i budgetpropositionen för 2006 var de totala kostnaderna 2004 för hälso- och sjukvården i Sverige 230 miljarder kronor.
  • 250 miljarder motsvarar lönekostnaderna (inklusive sociala avgifter) för 500 000 poliser som tjänar 27 000 kronor i månaden (enligt SCB var 2003 den genomsnittliga lönen 26 300 kronor för poliser).
  • Lönekostnaderna (inklusive sociala avgifter) för alla anställda i landets kommuner som 2004 var 230 miljarder enligt Nationalräkenskaperna, SCB.

Fredrik Reinfeldt och högerpakten pratar ofta om hur förträffligt Sverige skulle kunna bli om de bara fick ta över makten och justera lite här och där. Vore det inte intressant om de även kunde berätta för väljarna var de ska ta de 250 miljarderna ifrån? Reinfeldt & co är skyldiga väljarna ett svar. Om möjligt ett ärligt sådant.