onsdag, december 28, 2005

Arvet efter Atatürk

Mustafa Kemal föddes 12 mars 1881 i Tessaloniki och dog 10 november 1938 i Ankara. Han sökte sig tidigt till militären och började år 1893 i militärskolan. Där blev han general i den osmanska armén och besegrade bland annat britterna i slaget vid Gallipoli. Efter den osmanska kapitulationen i oktober 1918 upprättade Mustafa Kemal en upprorsregering i Ankara varifrån han ledde befrielsekriget mot grekerna och de allierade. Han hindrade västmakterna från att dela upp det som är det nuvarande Turkiet.

År 1923 utropades republiken Turkiet med Mustafa Kemal som president. Han genomförde omfattande reformer och förde landet i västlig riktning. Bland annat infördes det latinska alfabetet och många religiösa ämbeten avskaffades. En namnreform genomfördes 1934, där alla turkar tvingades skaffa sig ett efternamn. Själv fick han namnet Atatürk, vilket betyder "turkarnas fader".

Atatürk ville föra landet närmare väst och därför införde han lagar som även reglerade hur befolkningen fick klä sig. Bl.a. förbjöd han männens traditionella huvudbonad, fezen. Efter det dömdes den som bar den förbjudna mössan till tre månaders fängelse. Hatt med brätten var vad som gällde för den moderne turken, proklamerade Atatürk. Och gärna slips och kavaj. Kvinnor förbjöds bära slöja i offentliga byggnader.

Vid tiden då Atatürk tog över styret fanns över 20 minoriteter i landet och för att hålla ihop riket var hårda reformer nödvändiga för att även motverka uppror med syfte att bryta upp riket. Än idag präglar det synsättet den turkiska politiken, vilket är en av anledningarna till varför kurder i så många år förbjudits att prata kurdiska (och än idag, trots löften från regeringen, har det kurdiska språket svårt att vinna den plats det fått i och med reformerna som ett EU-medlemskap kräver).

Atatürk är symbolen för upplysningen i Turkiet. Trots hans brutala metoder försökte han skapa en sekulariserad modern och demokratisk republik. Allmän rösträtt infördes och kvinnor fick bättre rättigheter. Religiösa domstolar stängdes. Tack vare just många av reformerna som han genomförde är Turkiet idag ett kandidatland till EU. Baksidan med Atatürks reformer är idag väl kända: återkommande militärkupper, förtrycket av minoriteter, tortyr och brott mot mänskliga rättigheter.

För Atatürks reformer lever kvar. Och de försvaras med en orubblig tro på den turkiska nationalstaten. Att kritisera den eller militärens inflytande över den accepteras inte. (Se t.ex. mitt förra inlägg på bloggen om den nederländske EU-parlamentarikern Joost Langendijk.) Jag skrev i ett tidigare inlägg på bloggen om vilka reaktioner från turkiskt håll jag fick efter att ha skrivit en artikel om Turkiet och EU, inlägget finns här.

Fortfarande finns i var och en av Turkiets alla klassrum en bild på Atatürk samt en turkisk flagga. Det är olagligt att förolämpa Atatürk eller vanhelga avbildningar av honom. Förenklat kan man säga att Atatürk ersatte tron på religionen med en tro till nationalstaten Turkiet. En tro som än idag är orubblig bland en majoritet av turkarna. Denna orubbliga tro är något som riskerar att hindra Turkiet att bli medlem i EU, eftersom man uppenbarligen verkar sakna förståelse för att man måste anpassa sig till EU:s lagar och regler.

Förenklat kan man säga att det är Turkiet som söker medlemskap i vår förening, EU, och inte tvärtom. Det är Turkiet som måste anpassa sig efter vad vi i EU har kommit överens om, annars får man stå kvar ute i kylan. Därför är det nu hög tid för Turkiet att göra upp med arvet efter Atatürk. Hans reformer skedde i en annan tid än vi nu lever i och andra normer än den blinda tron på nationalstaten måste få råda – även i Turkiet.

När jag våren 2004 besökte landet träffade jag en kurdisk bonde, som hette Aziz, i sydöstra Turkiet och fick då min bild bekräftad av vad kurderna vill med EU. Aziz förklarade att kurderna vill att landet ska bli medlem i EU. Orsak: då vet kurderna att de kommer att få lättare att prata sitt språk och ha sin kultur som de själva vill utan att bli förtryckta. När jag frågade den kurdiske borgmästaren i samma by om de inte hellre vill bilda en självständig stat svarade han att de inte bryr sig om i vilken stat de bor så länge de har möjlighet att prata sitt språk och vara stolta över att vara kurder. Dessutom, tillade han, är turkarna och kurderna väldigt integrerade och därför är det heller inte möjligt att splittra landet.

Men som sagt, det Turkiet måste göra för att stärka sina möjligheter att bli medlem i EU är att göra upp med arvet efter Atatürk, som gav befolkningen en orubblig okritisk tro på den turkiska nationalstaten.

fredag, december 23, 2005

Finska massavrättningar under andra världskriget?

Min mamma är född i Helsingfors, men uppvuxen i den lilla finlandsvenska byn Bromarf vid havet i Finlands södra skärgård. När jag var liten fick jag veta att mammas pappa Rolf dog i tuberkulos som han fick när han kämpade mot Sovjetunionen i andra världskriget. Det sa mig inte så mycket då, annat än att jag tyckte synd om mamma, eftersom hon bara var två år när morfar dog.

Mormor gifte om sig, så min mamma fick en styvpappa i Arne. Han hade också varit med och käpmat mot Sovjet och varit med om hemska saker. Arne var korpral och hade åtminstone en gång blivit överraskad i skyttegravarna av en ryss som han blev tvungen att döda med sin kniv. Många, många av hans vapenbröder dog i kriget. Arne sov aldrig en hel natt, utan vaknade alltid upp till de hemska minnena han hade med sig. Jag minns att han ofta luktade alkohol, som han drack för att bedöva sitt plågade sinne, men han var alltid snäll. För mig och lillebror kallade han sig "moffen" (med finlandsvenskt uttal).

Ju äldre jag blir, desto mer intreserad blir jag av min finlandsvenska bakrund. Jag följer med stort intresse nyheter kring saker som dyker upp rörande Finlands kamp mot kommuniststaten Sovjet. (Jag blir också allt mer förfärad över naiva människor som säger sig "tro på kommunismen", känn dig träffad Lars Ohly.)

I Finland är det andra världskriget mycket mer närvarande även idag än vad vi svenskar någonsin kommer att förstå. En händelse som har skapat nyheter den sista tiden är de skelettdelar som grävts upp på campingen i Villmanstrand och som misstänks härröra från 1944. Man tror att det kan vara massavrättningar på hundratals flyende finländska soldater som i all tysthet dömdes och avrättades av egna trupper i Huhtiniemi just våren 1944. Mer om det finns att läsa om i den finlandsvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet här.

Hufvudstadsbladet är för övrigt en intressant tidning, eftersom den ofta bevakar vad som sker i Sverige. Jag brukar under semestrar i Finland läsa den med spänning, eftersom det är intressant att på svenska läsa en bevakning av vårt land från "utsidan".

För den som är intresserad av de finlandsvenska soldaternas insats rekommenderar jag en mycket välgjord film på svenska som heter "Framom främsta linjen". Filmen handlar om fortsättningskriget och det finlandssvenska infanteriregementet 61:s (IR 61) skeden i Svir och på Näset åren 1942-1944. Filmens huvudpersoner är den unge fänriken Harry Järv och överstelöjtnanten Alpo Marttinen. Harry Järv flyttade efter kriget till Sverige och blev filosofie licensiat vid Uppsala Universitet 1954. Senare blev han även hedersdoktor i filosofi.

Och som sagt, i Finland är det andra världskriget ständigt närvarande.

söndag, december 18, 2005

Förintelsen Turkiet helst vill glömma

Fotot nedan (klicka på det för större bild) föreställer staden Mardin i sydöstra Turkiet, ett land jag har en väldigt speciell relation till. Efter att 2002 ha skrivit min b-uppsats i statskunskap om landets möjligheter att bli medlem i EU har relationen utvecklats.

2003-2004 var jag ordförande för Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala. Varje år gör föreningen en studieresa till ett aktuellt utrikespolitiskt land. Mitt förslag var Turkiet, vilket styrelsen valde att stödja. Det blev mitt första besök i landet, men definitivt inte mitt sista (var där igen i somras på genomfart till Irak).

Jag gillar Turkiet och dess innevånare, men jag gillar inte ett antal av landets lagar samt den politik som stundtals förs mot kurderna och de andra minoriteterna. Detta uppmärksammade jag i en debattartikel i Aftonbladet (publicerad samma dag som schlagerfestivalen gick i Istanbul) efter att ha kommit hem som finns att läsa här. Att det är känsligt att kritisera den turkiska staten fick jag snabbt bekräftat, eftersom jag fick många ilskna mail från turkar boende i Sverige som ansåg att jag inte hade förstått någonting alls om situationen i landet.

En fråga som har varit aktuell den senaste tiden är det folkmord på armenier och kurder som 1915 ägde rum i landet. Bl.a. har den världsberömde Turkiske författaren Orhan Pamuk hamnat i skottlinjen för en av landets bisarra lagar efter att han talat offentligt om folkmordet. Han står åtalad enligt den turkiska straffbalkens paragraf 301 som bland annat säger att "en person som uttalat förolämpar den turkiska identiteten, republiken eller den turkiska nationalförsamlingen, ska dömas till fängelsestraff mellan sex månader och tre år". Rättegången mot honom stoppades dock redan samma dag som den inletts p.g.a. otydligheter kring huruvida paragraf 301 kan tillämpas, eftersom lagen inte fanns när han gjorde det uttalande som han åtalats för (den trädde i kraft den 1 juni i år).

Mitt tips på allmänbildande läsning så här dagarna innan jul blir därför essän "Förintelsen Turkiet helst vill glömma" i DN av David Gaunt, historiker vid Södertörns högskola, och som finns att läsa här.

Jag bloggar, alltså finns jag!

Någon har hävdat att man inte finns ifall man inte bloggar. Ett påståendet som är öppet för diskussion. Min längtan efter att blogga har dock blivit så stor att jag inte längre kan motstå frestelsen. Tänk vad härligt att få vräka ur sig precis (nästan) vad jag vill på min egen sida! Och efter att läst geniet Jan Berglins strip om bloggning finns det inte längre någon återvändo. Jag bloggar, alltså finns jag!