fredag, december 11, 2009

Träff med offren för folkmordet al-Anfal

I våras när idén växte fram att jag skulle skriva en motion om folkmorden al-Anfal och Seyfo/folkmordet 1915 anade jag inte hur mycket den skulle påverka för både folk i Sverige och i Mellanöstern. Idag efter att vår utbildning här i Suleymani avslutats ville PUK ta med oss till Germian, en region som drabbats extra hårt av al-Anfalkampanjen, det folkmord i vilket över 180 000 kurder dödades.


En hyllning till Socialdemokraterna och min motion, musiken framfördes av en ungdomsgrupp i staden Derbanikhan, ”trummorna” ungdomarna håller i kallas "daff" och de i kombination med flöjten skapar en underbar musik

Germian-regionen är området som drabbades värst av al-Anfal. För inte så länge sedan hittade man fler massgravar med kvarlevorna från offren i folkmordet. Vi fördes till en sådan plats med massgravar och över 200 människor tog emot oss. På den platsen ska flera tusen kvarlevor från offren begravas. Borgmästaren var där, flera ur den lokala PUK-ledningen var där och flera parlamentariker. Och inte minst: överlevare och människor som förlorat flera familjemedlemmar var där. Vi välkomnades med öppna armar och flera tal av både vuxna samt ett mycket fint tal av en 10-årig tjej som verkligen berörde då hon tackade mig och mitt parti för vårt stöd till dem. För de här människorna betydde nämligen Socialdemokraternas ställningstagande att al-Anfal ska erkännas som ett folkmord oerhört mycket. De känner nämligen att någon bryr sig om dem, att de inte är ensamma i sitt lidande.


Jag håller ett tal där jag berättade om att Socialdemokraterna alltid har stått på kurdernas och andra förtryckta minoriteters sida i kampen för frihet samt hur jag tänkte när jag skrev min motion
.
Ibland finns det tillfällen när det känns som att hjärtat ska slitas ur kroppen på en, som att kroppen inte räcker till att rymma de starka känslor jag känner. Under och direkt efter mitt tal om mitt partis stöd i kampen mot förtryck och hur jag tänkte när jag skrev motionen om al-Anfal var ett sådant tillfälle. Jag talade om mitt partis långa kamp mot förtryck och för frihet samt om min motion just mitt i den region där al-Anfal slog som hårdast och tusentals människor dog. Mitt emot mig under talet stod nämligen en gammal kurdisk farbror. Efter jag sagt några ord i talet började han gråta. Han grät igenom hela talet. Direkt när jag var klar gick jag fram till honom och gav honom en kram. Han grät och sa att när han hörde mitt tal så kändes det som att hans döda släktingar var tillbaka hos honom. Han berättade att han under al-Anfal hade suttit i fängelset "Nogra Salman" och torterats och att flera hundra av hans nära och kära torterats ihjäl eller avrättats i fångenskap alternativt begravts levande. Flera av kamraternas kroppar åts upp av hundarna. När han kom ut hade flera i hans familj dödats. Det var två helt olika världar som möttes: jag som haft en trygg och glad uppväxt i Norrbotten och han som kämpat hela sitt liv och fått lida oerhört mycket.
.

Jag och den kurdiska farbrorn som förlorat sin familj i al-Anfal-kampanjen


Få gånger har jag varit så stolt över mitt parti som när jag fick hålla det här talet för offren och överlevarna från al-Anfal mitt i den region där ofattbart många dog. Vårt beslut att verka för att al-Anfal ska erkännas som ett folkmord gör verkligen en stor skillnad här nere. Efter mitt tal så fick vi lägga blommor vid gravarna för kvarlevorna för de offer som nyligen hittats och fortfarande hittas.
.


Gråtande kvinnor vid gravarna av nyfunna offer i al-Anfal

Genom hela ceremonin var jag oerhört rörd. Människan kan verkligen vara fördjävlig mot varandra, men människan kan även vara alldeles fantastisk att visa förståelse och uppskattning åt varandra när vi bryr oss om varandra. Det jag fick vara med om idag gav mig massor av energi att fortsätta jobba mot förtryck och för alla människors frihet.

Andra bloggar om politik, Socialdemokraterna, Kurdistan, Irak, Mellanöstern och annat intressant

Inga kommentarer: