söndag, september 02, 2007

S:t Eriksloppet, vilken kick!

Igår sprang jag äntligen, tillsammans med över 7 000 andra löpare, Stockholm Halvmaraton/S:t Eriksloppet, 21 098 meter genom centrala Stockholm. Jag hade tränat rätt rejält de sista fem-sex veckorna och det gav hyfsat resultat. Gick i mål på 1.45.01 som nummer 1 772 och är rätt nöjd med det, men hade kunnat pressat tiden ytterligare om jag varit seedad och sluppit trängas längst bak i starten. Det löser sig dock till nästa år, eftersom jag då är seedad och får starta längre fram.

Jag har aldrig sprungit så här långt på tid förut och det är mycket som fascinerar. Rätt snabbt kommer man in i en sorts löpar-trans. Benen går av sig själva och deltagarna springer tyst, det enda som hörs är joggingskornas trampande och enstaka flåsningar. Tanken på hur långt man har kvar att springa känns inte speciellt betungande. Vid vätskekontrollerna tar man ett glas vatten eller sportdryck och går några meter, för att sedan ta upp tempot igen. Det är också fascinerande hur smärta då och då dyker upp i en del av kroppen för att sedan försvinna och dyka upp i en annan kroppsdel. Jag klarade mig bra under själva loppet, men efteråt hade jag rätt ont i höger knä.

En sak jag nu och då har funderat på är hur mycket det egentligen ger när folk efter banan står och applåderar och på olika sätt peppar löparna. Nu vet jag att det ger faktiskt väldigt mycket. Det är skönt med folk som står och applåderar och skriker "Kom igen, nu är de inte långt kvar, jobba på det ser mycket bra ut!" Vad jag förstått är det ännu bättre fest på Midnattsloppet, vilket jag nog tänker springa nästa år. En bekant som sprungit New York City Marathon tyckte absolut att jag skulle prova det och kan nog föreställa mig att det är bra drag.

Nu blir det vila från löpningen i åtminstone en vecka. Det tycker jag att jag förtjänar. Bilden nedan? Man ska aldrig glömma var man kommer ifrån, inte ens när man springer ett halvmaraton... ;-)

Andra bloggar om: , , , och annat intressant

7 kommentarer:

Annika Andersson sa...

Jag är impad! Rätt och slätt.

Jonal sa...

Bra där, Claus! kring 5 min per kilometer, va? Stabilt som fan. Jag tyckte det var nog jobbigt att springa 3 km på 4min/km.. haha

Claes Nordmark sa...

Tack, tack, kära vänner!

Är dock självkritisk, borde ha gått ut hårdare, men eftersom jag aldrig sprungit så långt på tid förut så tog jag det lugnt i början. Jag räknar förresten iskallt med att ni springer med mig nästa år ;-)

Annika Andersson sa...

Det är inte helt omöjligt faktiskt. Men mest intresserad är jag av New York!

Annika

Jonal sa...

Är det lugnt ifall jag inte springer längre än 8km och arbetar på mina magmuskler istället?

Claes Nordmark sa...

Annika: Visst förstår du att det i New York handlar om en hel maraton = 42 km? Fast det kanske var annat än löpningen som du menade...typ stan ;-)

Jonal: Sure thing, men menar du att du ska lägga dig och göra sit ups halvvägs? Vore en snygg syn!

Jesper sa...

Vad coolt!
Min mamma har ebstämt sig för att springa Bellman-loppet, låter mer som en 40årskris i mina öron med tanke på att hon inte tränat på något år...Du får skryta mer när vi träffas!