onsdag, augusti 15, 2007

Jag var en hårsmån från att gå in i väggen

När jag läste vid Uppsala Universitet var jag väldigt aktiv i studentföreningslivet. Mitt stående skämt var: "Studierna tar för mycket tid från mitt föreningsengagemang!" Jag deltog vanligtvis på i genomsnitt ett möte per kväll.

Eftersom jag alltid har varit en väldigt stresstålig person fungerade detta bra tills en dag då jag skulle stressa hemifrån till ett möte på studentkåren. Det var en fin vårvinterdag och jag tog som vanligt cykeln, eftersom det sparade tid istället för att gå. Omedelbart började började det att snurra i huvudet och jag var på väg att börja gråta. Det kändes väldigt obehagligt och konstigt, jag hade aldrig varit med om något liknande. Rätt snabbt förstod jag att jag hade stressat alldeles för mycket under en längre period och vände om för att lämna cykeln hemma.

Efter den händelsen gick jag istället för att cykla under två veckors tid. Jag förstod att jag var tvungen att varva ner lite. Hela den första cykelfria veckan kändes det som att tårarna skulle kunna börja rinna ner för kinderna vilken sekund som helst. Jag var alltså en hårsmån från att gå in i väggen, vilket jag då hade väldigt svårt för att erkänna för mig själv.

När jag läser om regeringens och socialförsäkringsminister Husmark-Pehrsons (m) idéer om att införa hårdare regler för utbrända är det första jag funderar på vilken skattesänkning som det är tänkt att finansiera? Nu har ju dock regeringen och socialförsäkringsministern valt att backa från förslaget. Folkopinionen blev helt enkelt för stark emot förslaget. Många både kända och okända människor har fått plats i media och berättat om hur det är att vara utbränd. Utbrändhet finns och det låg nog en hel del önsketänkande bakom förslaget att införa hårdare regler för utbrända.

Istället för att på en gång försöka forcera igenom dessa hårdare regler hade det varit en bättre idé att satsa mer på att forska kring hur det är möjligt att förebygga utbrändheten istället för att angripa dess symptom. Vad är det som gör att människor går in i väggen? Hur kan vi påverka situationen på arbetsplatserna så att det inte händer?

Självklart finns det alltid ett antal som fuskar med att bli sjukskriven som "utbränd", men det finns alltid fuskare. Att straffa alla som är utbrända är inte lösningen på problemet. På nyheterna imorse såg jag att Läkarförbundet var positiva till förslaget på hårdare regler, men fick uppfattningen att det handlade mer om att läkarna har fått väldigt otydliga ramar för hur de ska handskas med utbrändhet.

Nej, jag är väldigt skeptisk till förslaget för de hårdare reglerna som drogs tillbaka. Alla människor har dessutom perioder i livet då man helt enkelt inte kan vara lika produktiv som när man är på topp. Och som jag har förstått det vill majoriteten av de utbrända inget hellre än att komma tillbaka till livet och jobbet, men det går helt enkelt inte så snabbt som man önskar. Två tummar ner för regeringens förslag - och jag undrar vilket nästa förslag som de backar ifrån blir?

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

13 kommentarer:

C. L. K. Aqurette sa...

Men det är ju just perioderna av sämre produktivitet som inte ryms på dagens arbetsmarknad. Hela samhället stressas sönder för att marginalerna pressas av extrema arbetsgivaravgifter och hyperskatter. För inte så längesedan fanns det utrymme för mer mänsklighet. Det var inte katastrof att någon inte var på topp. Men när en arbetare ska göra jobbet för två saknas det utrymmet. "Välfärdsstaten" skapar ohälsa.

Göran sa...

Jag har absolut för mig att det var arbetsmarknadsminister Karlsson i din gamla regering som kom med idéerna och som den nuvarande regeringen backat från.

Claes Nordmark sa...

Arquette: Välfärdsstaten skapar ohälsa? Trams. Fråga hur arbetare i vissa andra länder som måste ha tre-fyra jobb för att har råd till en sjukvårdsförsäkring hur de mår. De skulle nog gärna ha en välfärdsstat värd namnet.

Göran: Det stämmer att det var den förra regeringen som beställde fram materialet och de skulle antagligen använda det till att skärpa reglerna. Frågan är om det var menat att göra det lika mycket som nuvarande regering?

Vill tillägga att jag tror att långtidssjukskrivningar över huvud taget kan vara en katastrof både för individen och samhället. Det gör bl.a. att folk riskerar att helt tappa fotfästet på arbetsmarknaden. Det kan vara bra att den utbrände får gå ner på deltid istället för långtidssjukskrivning i de fall där det är möjligt.

Intentionen från regeringen, att få ner antalet som är sjukskrivna för utbrändhet, är alltså ok. Men man kan gå olika hårt fram. Och så borde eventuella vinster från minskat antal sjukskrivna för utbrändhet inte gå till skattesänkningar utan till t.ex. bättre psykiatri, vilket skulle minska utbrändheten minska ännu.

Göran sa...

Den fråga du ska ställa dig är om den gamla regeringen skulle ha tagit hänsyn till opinionen och backat, såsom den nuvarande gör. Jag tror snarare att den gamla regeringen skulle ha tagit sitt förslag rakt av.

Claes Nordmark sa...

Lustigt att du är så säker på din sak. Jag tror inte att den gamla regeringen hade varit lika aggressiv i sättet att föra fram förslaget (jag tror heller inte att förslaget hade sett likadant ut som det gjorde nu) som den nuvarande regeringen, eftersom det är en känslig fråga. Men det är vad jag tror och inte vet.

Mattias Lönnqvist sa...

Problemet, som jag ser det, är att det i debatten låter som om det är antingen eller.

Antingen sjukskriver man i två år, eller så sjukskriver man inte alls.

Det är min bestämda åsikt att många som lider av utmattningssyndrom (det som ofta kallas utbrändhet) alltför ofta sjukskrivs allt för lätt och allt för länge. Att bara gå hemma, utan någon rehabilitering, hjälper inte.

Dessutom borde vi bli bättre på att fånga upp folk innan de går in i väggen.

Precis som du höll jag på att gå in i väggen under min studietid. Det året jag jobbade heltid på studentkåren jobbade jag väldigt hårt, med många möten, många sena kväller och mycket helgarbete. Samtidigt kände jag mig alltid stressad eftersom jag inte hann med allting som jag ville hinna med. Den utlösande faktorn var vårproppen 95 (då Tham lyckades bevisa att han var Sveriges sämsta utbildningsminister någonsin) så jag under tre veckor jobbade 250-300 % (100-120 timmar per vecka, väldigt lite sömn, ingen ledighet alls) .

Jag lyckades inse att det inte var hållbart innan jag gick in i väggen totalt, men under resten av våren var jag tvungen att ta det lugnt, och jag fick inte så mycket gjort som jag hade velat.

Eftersom jag lyckades stoppa innan det small så behövde jag inte sjukskriva mig, och jag behövde inte rehabilitering, utan det räckte med att sänka tempot en hel del.

Men, alla har inte den lyxen, och har man väl gått in i väggen så tar det ett tag att återhämta sig. Det är dock fullständigt meningslöst att bara sitta hemma, utan man behöver rehabilitering, man behöver lära sig att arbeta på rätt sätt, och man behöver komma ut från hemmet ibland.

Därför är det bra om praxis inte är att man sjukskriver, men det får inte bli så att ny praxis blir att man inte gör någonting alls. Vissa kanske mår bäst av en femtioprocentig sjukskrivning i några månader, andra kanske behöver bli helt sjukskrivna en kortare period, medan en del kanske mår bäst av att fortsätta jobba men i ett påtvingat lägre tempo.

Däremot är det min bestämda uppfattning att ingen blir frisk av att vara sjukskriven i två år. Det är enbart ett slöseri med skattemedel och mänskliga resurser.

Per Nordmark sa...

Av det jag sett under den lilla tid jag har synat sjukvården inifrån har jag inte en endaste gång sett någon som är eller blivit sjukskriven i 2 år på heltid (är det sjukpensionär du menar Mattias Lönnqvist?).

Snarare har jag från de läkare som sjukskrivit sett ett genuint intresse att få personen i fråga rehabiliterad eller försökt så ett frö om att kanske byta jobb (alla människor klarar faktiskt inte av alla typer av jobb, fysiskt/psykiskt).

Ett klassiskt sätt brukar vara att sjukskriva patienten t ex 2 månader (med de rehabiliteringsresurser som finns, ex kurator/sjukgymnast) och därefter ta ett återbesök. Om patienten är i skick att arbeta efter denna tid brukar läkaren ändå rekommendera att patienten tar ut några semesterdagar för att vara extra utvilad till arbetsstart, som oftast är halvtid.

Det största problemet är fortfarande (precis som Mattias Lönnqvist skriver) att när en person behöver sjukskrivas har det redan gått för långt. Här tycker jag att det personliga ansvaret spelar en stor roll, för grundhälsan är nog det bästa motmedlet. Vad ingår då i grundhälsan? Motion-, kost-, rök-, alkoholvanor är väl kanske det som mest förebygger/föreraserar och ger såväl fysiska som psykiska marginaler under påfrestning.
Kanske är det just i de områdena som vården/staten borde lägga krutet och ge information och förutsättningar att stävja ohälsan före den kommer.

En sund själ i sund kropp - så hette det redan på de gamla romarnas tid...

Mattias Lönnqvist sa...

Per, jag har ingen aning om hur länge man som längst kan vara sjukskriven för utbrändhet (eller utmattningssyndrom) utan jag tog mest en siffra ur luften.

Det längsta jag själv varit sjukskriven är 12 veckor, dock för en ryggskada, och den sjukskrivningen hade antagligen blivit längre om jag inte börjar plugga, men hade definitivt blivit kortare om jag hade fått sjukgymnastik istället för smärtstillande och ledighet.

(Just då gjorde det mig inte så mycket eftersom jag var ung, hatade mitt jobb och sjukskrivningen var under sommarmånaderna, men det var inget bra sätt att hantera skattemedel)

C. L. K. Aqurette sa...

Tänk, alltid är det sjukvården som välfärdsstaten tillskyndade börjar snacka om när frihetlig kritik framför. Jag förstår att det är lättast så, för så länge folk tror att det är sjukvården allt handlar om så går det att framgångsrikt hetsa mot liberaler. (Som vi vet måste vänster ljuga för att vinna val.) Men sanningen är ju att det socialistiska välfärdsstaten inte handlar om sjukvård utan om att omfördela resurser från fattiga och rika till den stora medelklassen i syfte att koncentrera så mycket makt som möjligt till så få personer som möjligt. Ju fler som är beroende av politikerklassen desto bättre, typ.

Välfärdsstatens inbyggda problem är att den successivt slår undan fötterna för sin egen existens när medelklassen anpassar sig, väljer bidrag framför arbete, och genom ständigt nya regelverk gör trösklarna allt högre för det verkliga proletariatet. Stressen orsakas av systemet som sedan måste expandera våldsamt för att klara sina egna åtaganden. Det är en ond cirkel.

Men varför bry sig när man tillhör dem som tjänar på att människor går under och blir beroende av staten? Bättre att låtsas vara oförstående och snacka trams om högerspöket. Cynismen gör socialdemokraten.

Claes Nordmark sa...

Men kära nån.

Om du ska anklaga mig för att prata om "högerspöket" så hoppas jag verkligen att du inser att du själv - väldigt uppenbart - maler på om "vänsterspöket".

C. L. K. Aqurette sa...

Som vanligt hal som en ål; aldrig svara på kritik...

Claes Nordmark sa...

...men kritiken du framför är det nog inte speciellt många som skulle hålla med om. Du försöker få det att låta som att det är högern i Sverige som alltid stått på de svagas sida.

Dessutom tar jag "Men varför bry sig när man tillhör dem som tjänar på att människor går under och blir beroende av staten?" som en grov förolämpning. Du menar att jag är politiskt aktiv för att göra folk till slavar? Att jag inte bryr mig om folk som far illa av stress och utbrändhet? Sådan kritik kommer uppenbarligen från en person som inte känner mig och som bara är ute efter att basha sossar som elaka och onda som vill underkuva alla människor genom en gigantisk, elak och utsugande stat. Sådana påhopp (som du kallar "kritik") finner jag föga intressanta att diskutera.

C. L. K. Aqurette sa...

Claes:
Jag vet inte om du kommer att se denna kommentar. Det var ju ett tag sedan denna diskussionstråd var aktiv. Jag vill hursomhelst bara beklaga om du tog min kritik så personligt. Du har rätt i att jag inte känner dig. Vi lever i olika världar och har aldrig träffats - och lär inte heller göra det. När jag kritiserade dig gjorde jag det bara utifrån vad du representerar för mig. För som jag förstår saken tillhör du gruppen politiska tjänstemän, vilka är de som tjänar mest på välfärdsstatens maktkoncentration. Vad som driver dig i ditt politiska arbete vad naturligtvis bara du.

För övrigt är det liberalerna som står på de svagas sida. Men liberalerna har aldrig varit högern per definition. Som du vet har konservatismen en helt annan historia än liberalismen. Dessutom vågar jag nog påstå att jag är den mest radikale av oss två.