onsdag, juli 25, 2007

Sammanfattande erfarenheter från det turkiska valet på plats - del I

Är nu i Boden, vilket är ungefär så långt ifrån Sirnak i Turkiet som man kan komma i Europa. Att få uppleva det turkiska parlamentsvalet på plats i sydöstra Turkiet och besöka byar som ligger inklämda mellan vackra, höga berg dit man endast tar sig på slingriga serpentinvägar vid branta stup gav en erfarenhet för livet. Jag ska här försöka sammanfatta de erfarenheter jag tar med mig från den resan.

Jag reste ner tillsammans med fyra personer ur det socialdemokratiska studentförbundet (Kajsa Borgnäs, ordförande, Chiya Mayi, internationellt ansvarig, Evin Cetin, Laboremus/Uppsala S-studenter och Joakim Berglund, ordförande Umeå studentkår). Vi har träffat bl.a. en människorättsorganisation (med det passande namnet ”Human rights organisation”), representanter för DTP (Demokratiska samhällspartiet), en kvinnorganisation m.fl.

I Diyarbakir bedrevs valrörelsen liksom i de flesta större städer i landet ungefär som i Sverige med flygbladsutdelning, dörrknackning o.s.v. Ett inslag som finns i Turkiet men som däremot helt och hållet saknas i Sverige är de högtalarförsedda bilar som kör runt i städerna med hög musik och som mellan låtarna spelar upp respektive partis valbudskap. Trots att det i Diyarbakir bor en förkrossande majoritet kurder lästes ändå valbudskapet upp på turkiska – detta eftersom vallagen säger att det inte får ske på annat språk än just turkiska.

I de sydöstra delarna av landet gick det bäst för AKP och DTP. DTP ställde dock inte upp som parti, utan med s.k. ”oberoende kandidater”. Varför man inte ställde upp som parti beror på den tioprocentsspärr som finns till det turkiska parlamentet. Spärren är satt så högt för att hålla den kurdiska frågan utanför den parlamentariska arenan. Det går dock att nästla sig runt denna spärr som oberoende kandidat, vilket kräver att man får en viss del av rösterna i sin valkrets. De två partierna som satt i parlamentet under den mandatperiod som slutade dagen innan valet, AKP och CHP, hade dock bestämt sig för att göra det så svårt som möjligt för de kurdiska representanterna. Det enda beslut man kom överens om under hela mandatperioden var hur listan väljarna skulle kryssa i sin kandidat skulle se ut. Till skillnad från i förra valet då partierna fick ha egna listor beslutades det nu att alla partier tillsammans med oberoende kandidater oavsett bakgrund skulle stå på samma lista, att typsnittet med kandidaternas namn skulle vara pytteliten för att försvåra för äldre med synsvårigheter samt analfabeter samt att oberoende kandidater inte skulle ha något namn eller annan symbol framför sig även det för att försvåra för analfabeter.

På själva valdagen befann vi oss i Sirnak-provinsen som ligger vid gränsen till Irak. Vi åkte runt mellan en hel del svårtillgängliga byar och besökte samtliga vallokaler i dessa. Det första vår chaufför sa åt oss när vi närmade oss den första militära check pointen (det fanns en hel del sådana) var att han efteråt garanterat skulle få böter för att ha hjälpt oss, vilket hade hänt honom förut. Militären var alltid väldigt trevlig i sitt bemötande mot oss, men det var uppenbart vilken taktik de hade. Att fördröja. Vid det första stoppet fick vi vänta ca 30-45 minuter i en ”rutinkontroll” fastän vi var anmälda som valobservatörer till myndigheterna och garanterat var de enda västeuropéerna i området. Så fortsatte det vid ett antal check points innan vår chaufför bad militären ringa till valmyndigheten för att kontrollera oss så att vi skulle slippa stanna så länge vid varje ställe. Det fungerade riktigt bra. Valmyndigheten ringde till åklagaren (jepp, åklagaren) i Sirnak som gav oss någon sorts tillstånd att passera check pointen med en snabb passkontroll.

Just militärens närvaro var svår att undvika. Den har i denna del av landet varit stark sedan många år tillbaka. Kring valet var även civilpolisens närvaro stor. När vi väntade i den första check pointen passerade inom tjugo minuter fyra civila bilar med beväpnade män, alltså civilpolis. Enligt lagen får militären inte vara närmare en vallokal än etthundra meter, något som inte följdes. Däremot såg vi inga militärer inne i själva vallokalerna. Den militära närvaron varierade från vallokal till vallokal. Vid vissa fanns det inga militärer alls, medan det vid en stod en ring militärer runt och vi fick absolut inte ta några foton. Högsta befälet på plats ville heller inte släppa in oss i vallokalen, utan han var tvungen att först göra en ”rutinkontroll” trots att åklagaren beviljat oss tillstånd. De tyckte att vi skulle sätta oss ner och så skulle de bjuda oss på mat, något som vi artigt men bestämt tackade nej till. På själva valdagen hade det inte förekommit speciellt många hot från militären. Det grövsta var en officer som vid en vallokal hade sagt åt en valarbetare för DTP att om han inte gick därifrån och slutade uppmuntra folk att rösta så skulle officeren ”döda honom eller skära av hans könsorgan”. Denne officer blev sedan anmäld till valmyndigheten av en advokat. Om jag ska jämföra hur jag trodde att militären skulle agera och hur jag såg att den agerade så agerade den lite bättre än jag trott.

Ett problem som den kurdiska befolkningen i de här delarna av landet definitivt behöver komma tillrätta med är byledar-systemet. Dessa byledare (det är alltid en äldre man som är byledare) har större makt ju mindre byn är. Den som inte följer byledarens vilja kan hamna i trubbel. En ung man vi träffade berättade för oss att han verkligen ville rösta, men att byledaren hade bestämt att ingen i byn skulle rösta. Om han trots allt ändå röstade skulle han riskera utfrysning, stryk eller i värsta fall bli dödad. Det var otroligt jobbigt att se hans frustration. Orsaken till att byledaren i denna by ville bojkotta valet verkade vara att något av de större partierna hade mutat honom. Skälet som uppgavs till att man ville bojkotta valet var att vägen till byn var usel och att inget av partierna hade gjort nog mycket för att förbättra vägen. En bojkott hade genom lagtekniska vägar i värsta fall kunnat leda till omval i hela provinsen, något som byborna inte var medvetna om innan vi kom till byn. Diskussionen vi hade ledde till att bl.a. byledarens hustru röstade(!) och tillsammans med några andra bybor som röstat (i smyg?) och ett antal militärer som röstat kunde det inte räknas som en bojkott.

Det enda våldet som vi blev ögonvittnen till var ett slagsmål mellan representanter för DP och CHP som i en by tydligen hade mutat samma grupp av människor. Här gjorde militären nytta genom att gå in och bryta slagsmålet. Det förekommer uppenbarligen mutor här nere både nu och då, något som definitivt måste kommas tillrätta med.

På valdagens kväll befann vi oss åter i Sirnak. Resultatet i provinsen blev att två av DTP:s oberoende kandidater kom in och en kandidat från AKP. Glädjen i Sirnak var stor. Folk drog fram på gatorna och jublade över att det från Sirnak kommit in två kurdiska representanter i parlamentet (i parlamentet har det inte funnits kurdiska representanter sedan 1994). Det gillade inte polisen och militären som beslutade sig för att avbryta firandet. Bryskt kördes några bussar kravallpolis in tillsammans med militär och budskapet var att firandet nu var över.

Ok, nog skrivet för idag. Fortsätter på denna sammanfattning imorgon.

Andra bloggar om: , , , , , , , och annat intressant

1 kommentar:

Ibo sa...

Jag vill tacka dig Claes för din modiga insats och för att du var i Turkiet som oberoende valobservatör.

Och jag vill tacka för bilderna därfrån.

Jag har själv inte varit i dom trakterna på 25 år så det är kul att se hur det ser ut där nu och hur folk är klädda:)!


Tack på förhand