lördag, mars 17, 2007

Glöm aldrig Halabja


Tidigare idag höll jag efter Lars Ohly (v) och Erik Ullenhag (fp) tal på Sergels Torg till minne av Halabja-massakern den 16 mars 1988. Mitt tal:
********************
.
Det är väldigt hedrande att ha blivit hitbjuden för att tala till minne av det fruktansvärda övergrepp som utspelades i Halabja den 16 mars 1988. Det är svårt att sätta ord på en sådan avskyvärd händelse i människans historia, men det känns ändå nödvändigt att försöka – för det som hände i Halabja får vi aldrig någonsin glömma och det får heller aldrig hända igen.

Sommaren 2005 besökte jag Halabja. För den som inte har varit där kan jag berätta att staden ligger väldigt vackert till mjukt inbäddad bland bergen och det är grönare än på många andra platser i omgivningen. Att komma dit känns som att anlända till en oas. Just här valde Saddam Hussein tillsammans med sin kusin Ali Hassan al-Majid, även känd som Kemiske Ali, att låta armén utföra den vidriga attacken mot det kurdiska folket. För det var just mot det kurdiska folket som attacken var riktad.

Det som hände i Halabja var nämligen ingen slump. Det var en välplanerad attack som var en del av den så kallade ”Anfal-kampanjen” som riktades direkt mot kurderna. Kurdernas strävan efter frihet skulle knäckas till varje pris. Och det rejält. Resultatet i Halabja blev 5 000 döda kurder – hela familjer utplånade.

Jag fick träffa flera personer som trots allt överlevde attacken. En av dem, Nariman Ali Mohammad, berättade för mig vad som hände. 1988 var han nio år gammal. Nariman kunde plötsligt känna en konstig doft. När han och familjen såg att djuren betedde sig konstigt sprang de genast till ett skyddsrum och överlevde därför. Det gjorde inte två av hans yngre bröder – de hann aldrig till skyddsrummet utan dog på gården.

Innan jag åkte till Halabja blev jag varnad för att äta grönsaker och annat mat som var producerad i staden. Det finns nämligen efter alla dessa år fortfarande kvar gift i marken. Detta märkte jag inte minst på alla handikappade barn i staden som fötts efter attacken.

I Halabjas minnescenter fanns det många bilder från dagarna efter attacken. Bilder som visar människor som vrider sig i plågor, är förbrända och saknar ögon. Bilder på hela familjer som ligger döda vid lastbilar de försökt fly i och föräldrar som dött medan de i sina famnar har försökt skydda sina barn. I minnescentret spelas det också upp ljud från attacken när bomberna träffar staden, vilket ger den obehagliga känslan av att själv vara på plats när bomberna landar med sin dödliga last.

Det finns två aktuella saker som jag vill lyfta fram angående Anfal-kampanjen och Halabja. Det första är att varken Iraks regering eller världssamfundet har gett Anfal-kampanjen och attacken mot Halabja den uppmärksamhet som de borde få. Anfal-kampanjen resulterade i uppemot 180 000 döda. Den 16 mars bör göras till en internationell dag för offer för massförstörelsevapen och kemiska stridsmedel. Sedan bör även offren i Halabja få bättre stöd och ersättning för det lidande de fortfarande tyngs av. Miljön kring Halabja måste saneras och de drabbade måste få de mediciner och den behandling de behöver.

Det andra som jag vill lyfta upp är att det är väldigt viktigt att den pågående rättegången mot Saddam Husseins kusin Kemiske Ali får fortgå så att sanningen kring attacken kan uppdagas. Alla fakta kring Anfal-kampanjen och Halabja måste komma fram så att det sår som fortfarande är öppet kan läkas.

Det som utspelades i den vackra staden Halabja den 16 mars 1988 visar oss att nationell suveränitet aldrig får gå före demokrati och mänskliga rättigheter. Det är vår medborgerliga och demokratiska plikt att hjälpa till att etablera just demokrati och mänskliga rättigheter för våra bröder och systrar i Irak och i Irakiska Kurdistan, allt annat vore ett katastrofalt misslyckande.

Glöm aldrig Halabja.

Tack.



4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Tack för ett bra inlägg och alla dina tidigare arbeten.

Mvh
Driku

Claes Nordmark sa...

Hej och tack Driku, din kommentar värmer!

Anonym sa...

HEJSAN! Tack så mycket för detta tal! Man får gåshud samt tårar när man läser vart enda ord.

/suse

Claes Nordmark sa...

Tack sa mycket, Suse!