torsdag, mars 16, 2006

Glöm aldrig Halabja

Idag är det den 16/3 2006. Det innebär att det är exakt 18 år sedan Saddam Husseins trupper avfyrade sina giftbomber mot den kurdiska staden Halabja och 5 000 människor fick sätta livet till.

Jag var idag inbjuden av de kurdiska föreningarna i Uppsala att hålla ett tal till minne av Halabja, vilket jag med stolthet gjorde. Nedan kan ni läsa mitt tal samt se bilder från Stora Torget där minneshögtiden hölls.


********************************************************************************

Jag vill inleda med att berätta att det är väldigt hedrande för mig att ha blivit hitbjuden denna dag för att tala till minne av det fruktansvärda övergrepp som utspelades i Halabja. Det är svårt att sätta ord på en sådan avskyvärd och tragisk händelse i människans historia, men det känns ändå nödvändigt att försöka – för det som hände i Halabja får vi aldrig någonsin glömma och det får heller aldrig någonsin hända igen.

I somras besökte jag Halabja. För den som inte har varit där kan jag berätta att det är en väldigt vacker del av Kurdistan. Där staden ligger mjukt inbäddad bland bergen är det grönare än på många andra ställen och att komma dit känns lite som att anlända till en oas. Just här valde Saddam Hussein att låta sin armé utföra sitt vidriga dåd mot det kurdiska folket. För det var just mot det kurdiska folket som dådet var riktat.

I åratal har kurderna i regionen blivit förtryckta. I Norra Kurdistan har man blivit nekad att använda sitt språk, män och kvinnor har blivit förföljda och torterade av turkisk polis och mördade av den turkiska armén. I Södra Kurdistan har Saddams armé inte visat någon nåd. Kurderna har fått stå ut med etnisk rensning, kemiska stridsmedel och år av brutala övergrepp.

Halabja var därför ingen slump. Det var en välplanerad attack som var en del av en strategi – direkt riktad mot kurderna. Kurdernas strävan efter frihet skulle knäckas till varje pris. Och det rejält. Resultatet blev 5 000 döda kurder – hela familjer utplånade.

Jag fick träffa flera personer som trots allt överlevt attacken. En av dem, Nariman Ali Mohammad, berättade för mig vad som hände. 1988 var han nio år gammal. Nariman kunde plötsligt känna en konstig doft. När han och familjen såg att djuren betedde sig konstigt sprang de genast till ett skyddsrum och överlevde därför. Det gjorde inte två av hans yngre bröder – de hann aldrig till skyddsrummet utan dog på gården utanför.

Innan jag åkte till Halabja blev jag varnad för att äta grönsaker och annat som var producerat i staden, eftersom det – efter 18 långa år – fortfarande finns gift kvar i marken. Detta märkte jag inte minst på alla handikappade barn i staden som fötts efter attacken.

I Halabjas minnescenter fanns det många bilder från dagarna efter attacken. Bilder som visar människor som vrider sig i plågor, är förbrända och saknar ögon. Bilder på hela familjer som ligger döda vid lastbilar de försökt fly i och föräldrar som dött medan de i sina famnar försökt skydda sina barn. I minnescentret spelas det också upp ljud från attacken när bomberna träffar staden, vilket ger den obehagliga känslan att man själv är på plats när bomberna landar med sin dödliga last.

Men attacken mot Halabja lyckades inte knäcka det kurdiska folket. I Södra Kurdistan går utvecklingen nu snabbt framåt. När jag var där i somras såg jag den starka kurdiska längtan efter en välfungerande, öppen demokrati och goda förbindelser med väst. Jag såg glädjen hos människorna att äntligen själva få bestämma över sitt eget öde utan någon som förtrycker dem.

Men det, mina vänner, är i Södra Kurdistan. I Norra Kurdistan – i Turkiet – går utvecklingen fortfarande långsamt. Visst, kurderna får allt mer frihet i och med att Turkiet vill ha sitt EU-medlemskap, men förändringarna sker tyvärr oftare bara på pappret än i verkligheten. Ett stort hinder ligger i landets konstitution som grundades i militärkuppen den 12 september 1980. Landets lagar baseras alltså på en armé vars syfte har varit att trycka ner alla som hävdat att de varit annat än turkar, alla som har velat prata andra språk än turkiska och alla som har velat ha andra namn än turkiska. Kan en sådan konstitution bestå och kurderna fortfarande få sina rättigheter? Trots allt vill jag tro att det är möjligt – i alla fall så länge som Turkiet har möjlighet att bli medlem i EU. Vi som bor i EU har här en skyldighet att se till att Turkiet inte får bli medlem förrän alla EU:s krav har uppfyllts – inte minst de om att minoriteterna i landet måste få sina rättigheter garanterade.

Men låt oss återgå till Halabja, denna vackra stad i de kurdiska bergen. Halabja visar oss att nationell suveränitet aldrig får gå före demokrati och mänskliga rättigheter. Det är vår medborgerliga och demokratiska plikt att hjälpa till att etablera just demokrati och mänskliga rättigheter för våra bröder och systrar i Kurdistan, allt annat är ett humanitärt misslyckande.

Glöm aldrig Halabja.

Tack.



Foto: Alejandro Firpo

4 kommentarer:

Anonym sa...

Sett denna nyheten?:
http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/4812128.stm

Svårt att förstå vad som händer i Irak.

Claes Nordmark sa...

Tack för tipset, har gjort ett inlägg av det.

Anonym sa...

Fan va bra skrivet!
Jag är själv kurd från Turkiet och är riktigt stolt över dig! :)

Claes Nordmark sa...

Tack, det värmer rejält att du gillar mitt tal!