onsdag, december 28, 2005

Arvet efter Atatürk

Mustafa Kemal föddes 12 mars 1881 i Tessaloniki och dog 10 november 1938 i Ankara. Han sökte sig tidigt till militären och började år 1893 i militärskolan. Där blev han general i den osmanska armén och besegrade bland annat britterna i slaget vid Gallipoli. Efter den osmanska kapitulationen i oktober 1918 upprättade Mustafa Kemal en upprorsregering i Ankara varifrån han ledde befrielsekriget mot grekerna och de allierade. Han hindrade västmakterna från att dela upp det som är det nuvarande Turkiet.

År 1923 utropades republiken Turkiet med Mustafa Kemal som president. Han genomförde omfattande reformer och förde landet i västlig riktning. Bland annat infördes det latinska alfabetet och många religiösa ämbeten avskaffades. En namnreform genomfördes 1934, där alla turkar tvingades skaffa sig ett efternamn. Själv fick han namnet Atatürk, vilket betyder "turkarnas fader".

Atatürk ville föra landet närmare väst och därför införde han lagar som även reglerade hur befolkningen fick klä sig. Bl.a. förbjöd han männens traditionella huvudbonad, fezen. Efter det dömdes den som bar den förbjudna mössan till tre månaders fängelse. Hatt med brätten var vad som gällde för den moderne turken, proklamerade Atatürk. Och gärna slips och kavaj. Kvinnor förbjöds bära slöja i offentliga byggnader.

Vid tiden då Atatürk tog över styret fanns över 20 minoriteter i landet och för att hålla ihop riket var hårda reformer nödvändiga för att även motverka uppror med syfte att bryta upp riket. Än idag präglar det synsättet den turkiska politiken, vilket är en av anledningarna till varför kurder i så många år förbjudits att prata kurdiska (och än idag, trots löften från regeringen, har det kurdiska språket svårt att vinna den plats det fått i och med reformerna som ett EU-medlemskap kräver).

Atatürk är symbolen för upplysningen i Turkiet. Trots hans brutala metoder försökte han skapa en sekulariserad modern och demokratisk republik. Allmän rösträtt infördes och kvinnor fick bättre rättigheter. Religiösa domstolar stängdes. Tack vare just många av reformerna som han genomförde är Turkiet idag ett kandidatland till EU. Baksidan med Atatürks reformer är idag väl kända: återkommande militärkupper, förtrycket av minoriteter, tortyr och brott mot mänskliga rättigheter.

För Atatürks reformer lever kvar. Och de försvaras med en orubblig tro på den turkiska nationalstaten. Att kritisera den eller militärens inflytande över den accepteras inte. (Se t.ex. mitt förra inlägg på bloggen om den nederländske EU-parlamentarikern Joost Langendijk.) Jag skrev i ett tidigare inlägg på bloggen om vilka reaktioner från turkiskt håll jag fick efter att ha skrivit en artikel om Turkiet och EU, inlägget finns här.

Fortfarande finns i var och en av Turkiets alla klassrum en bild på Atatürk samt en turkisk flagga. Det är olagligt att förolämpa Atatürk eller vanhelga avbildningar av honom. Förenklat kan man säga att Atatürk ersatte tron på religionen med en tro till nationalstaten Turkiet. En tro som än idag är orubblig bland en majoritet av turkarna. Denna orubbliga tro är något som riskerar att hindra Turkiet att bli medlem i EU, eftersom man uppenbarligen verkar sakna förståelse för att man måste anpassa sig till EU:s lagar och regler.

Förenklat kan man säga att det är Turkiet som söker medlemskap i vår förening, EU, och inte tvärtom. Det är Turkiet som måste anpassa sig efter vad vi i EU har kommit överens om, annars får man stå kvar ute i kylan. Därför är det nu hög tid för Turkiet att göra upp med arvet efter Atatürk. Hans reformer skedde i en annan tid än vi nu lever i och andra normer än den blinda tron på nationalstaten måste få råda – även i Turkiet.

När jag våren 2004 besökte landet träffade jag en kurdisk bonde, som hette Aziz, i sydöstra Turkiet och fick då min bild bekräftad av vad kurderna vill med EU. Aziz förklarade att kurderna vill att landet ska bli medlem i EU. Orsak: då vet kurderna att de kommer att få lättare att prata sitt språk och ha sin kultur som de själva vill utan att bli förtryckta. När jag frågade den kurdiske borgmästaren i samma by om de inte hellre vill bilda en självständig stat svarade han att de inte bryr sig om i vilken stat de bor så länge de har möjlighet att prata sitt språk och vara stolta över att vara kurder. Dessutom, tillade han, är turkarna och kurderna väldigt integrerade och därför är det heller inte möjligt att splittra landet.

Men som sagt, det Turkiet måste göra för att stärka sina möjligheter att bli medlem i EU är att göra upp med arvet efter Atatürk, som gav befolkningen en orubblig okritisk tro på den turkiska nationalstaten.

1 kommentar:

Anonym sa...

Of course Kurds would not like to have a state of their own...Never in the history they have had an official state, have they?They are speaking like 172 different dialects of Kurdish language and as we all know common language is what makes people come together under a flag.No, instead they want to seek asylum in developped northern countries, and you are supporting them with the taxes you are paying.They are trafficking drugs, buying weapons, killing Turkish soldiers who are there to defend the civil Kurds, because their illegal organisation former PKK members are coming down from mountains to get food and supplies from their own people and if they have any resistance, they are killing them without differenciating baby or woman elderly or young.So please deal with your own crap.As the french say, sweep in front of your own door first.